Stellan Skarsgård är bioaktuell igen, i en komplex huvudroll som många hyllar som en av hans bästa. I det norska familjedramat ”Sentimental Value” spelar han Gustav Borg, hyllad filmregissör och något frånvarande far till två vuxna döttrar. När en ny film ska rollsättas och spelas in i familjens hus uppstår friktioner.
Bakom kameran hittar vi Joachim Trier (”Thelma”, ”Världens värsta människa”) och Skarsgård får sällskap av bland andra Renate Reinsve och Elle Fanning. Nu talas det om en möjlig Oscarsnominering, vilket isåfall skulle bli hans första. Det tar han iallafall med ro:
– Det är förstås smickrande, men i grunden betyder det inte så mycket för mig personligen. Det viktiga är att filmen kommer ut och blir sedd, och en nominering kan hjälpa till med det, säger Skarsgård när vi träffas på Hotell Kung Carl i Stockholm.
Vårt samtal hinner nudda vid karriärens roligaste minnen – från ”Deep Blue Sea” till ”Mamma Mia!” – men också hur man hinner uppfostra åtta barn vid sidan en lysande filmkarriär, och om pension någonsin lockar den snart 75-årige skådespelaren.
Stellan, det är en lyx att följa din karriär eftersom du gör så otroligt olika saker. Senast såg vi dig leka i rymden i ”Dune” och ”Andor”, nu är du med i en intim norsk film. Hur väljer du dina roller?
– För mig måste det alltid vara något nytt, det är så jag håller mig intresserad. Men det handlar inte bara om själva filmen, utan mycket om vilka människor jag får jobba med. Regissören, skådespelarna, teamet. Sen finns det andra faktorer: ibland gör jag något för att jag inte vill gå sysslolös, ibland för att jag behöver pengar. Det är många ingredienser som avgör.
Så vad lockade dig till ”Sentimental Value”?
– Jag ville jobba med Joachim Trier. Inte bara för att han heter Trier… (skratt) Jag har sett hans filmer och beundrat hur han ser skådespelarna och människorna. Han är intresserad av det outsagda mellan människor. Det är unikt. När han erbjöd mig rollen – som han dessutom hade skrivit för mig – fanns det absolut ingen tvekan.
Hur skulle du beskriva din rollfigur, Gustav Borg?
– Det viktiga är att han är konstnär. Hans yrke är inte bara ett yrke, det är en del av honom. Han är beroende av att arbeta, vilket förstås krockar med familjens krav. Han tillhör också en generation som inte är van att tala om känslor. I sin konst är han lyhörd och känslig, men privat krampar han ihop och klarar inte av att lösa relationsproblemen. Hans försök att nå sin dotter blir ibland så patetiska att de blir komiska. Och samtidigt ganska hemska.
– Från tv har man ett arv som hämmar filmbranschen, nämligen att dialogen ska förklara allt. Men i en film blir det outsagda mycket mer intressant. Titta på en filmskapare som Denis Villeneuve. Det är inte i dialogen det händer. Det är det outsagda, och det tycker jag är roligt att jobba med som skådespelare.
Gustav Borg är filmskapare, du är skådespelare. Kanske snarlika konstnärliga yrken. Finns det något i honom som du själv känner igen?
– Absolut. Jag känner igen konflikten. Jag är också beroende av mitt yrke för att hålla mig vid liv. Tar du bort det så blir jag inte densamma längre. Då kanske inte min fru skulle vilja vara gift med mig? Det vet jag inte.
– Skillnaden är att jag tillhör en mer modern sorts man. Jag har alltid tagit ledigt för att vara med barnen och har i snitt jobbat kanske fyra månader om året framför kameran. Resten av året har jag varit hemma och tillgänglig för barnen. Så de kan inte klaga på att jag varit en frånvarande pappa.
Du har själv hunnit med åtta barn och en lång karriär inom film. Hur har du hittat balansen mellan familj och jobb? Jag är själv nybliven pappa så det där är något man funderar på såklart.
– Gratulerar! Ja, är jag en miserabel människa som mår dåligt så är jag ingen bra far heller. Man kan aldrig vara en perfekt förälder. Barnen kommer att anklaga dig ändå, förr eller senare. Jag har försökt att inte lägga mina egna ambitioner på dem. Mina barn har i stort sett bestämt själva från 16 års ålder. Det viktigaste är att ge dem kärlek och visa att man själv är lycklig. Då lär de sig att det är så man ska leva.
Du syns ofta i norska och danska filmer, men mer sällan i svenska. Varför?
– Helt enkelt för att de roller jag varit intresserad av inte har funnits i Sverige. Däremot har jag haft långa samarbeten med Lars von Trier i Danmark och Hans Petter Moland i Norge. I Norge har jag fått fantastiska roller, som i ”En ganska snäll man”, ”Kungen av Bastøy” och ”Zero Kelvin”. Saftiga roller. Sådana tunga berättelser har inte gjorts lika ofta i Sverige de senaste åren. Även om vi förstås också har stora framgångar, som vinsterna i Cannes de senaste åren.
Vad skulle du vilja se mer av i svensk film? Finns det något som Norge och Danmark gör annorlunda?
– Man måste investera mer pengar, helt enkelt. Sverige har lägre bidragsgrad än våra nordiska grannländer. Och man får inte hålla på med för många restriktioner om hur filmer ska se ut. Det måste finnas en vild flora av begåvningar.
Av alla dina roller, över 150 stycken, finns det några du är särskilt stolt över när du ser tillbaks på din karriär?
– Några sticker ut: ”Breaking the Waves” till exempel, ”Zero Kelvin”, den här filmen som jag gjort nu. Och så förstås ”Chernobyl” och ”River” på tv, som är väldigt bra, tycker jag. Man kan inte ha favoritfilmer. Men man kan tycka att vissa roller är som en gammal vän. Det kan vara en elak roll eller en god roll, det spelar ingen roll – bara att man hade kul tillsammans med den rollen.
Jag glömmer aldrig när jag intervjuade Mikael Persbrandt och han citerade dig. Du ska ha sagt att ”det är inte så jävla dumt att bli hajmat emellanåt”. Berätta.
– Haha, ja. Det var inte alls dumt att bli hajmat när vi gjorde ”Deep Blue Sea”. Det var en storbudget-film i Mexiko. Jag tog med min familj och vänner – det var som en lång fest vid stranden. Alla som kom hade kul. Själva jobbet var inte särskilt betungande, och det var roligt att jobba med Renny Harlin. Han var en lekfull pojke. Han är ju finne, så man kunde prata med honom både om vodka och björkar.
– Men det handlar om att man inte får vara för pretentiös i sina val. Jag tycker att filmer som ”Mamma Mia!” absolut har sin plats – den skapar enorm glädje hos människor. Allt måste inte vara så nattsvart och handla om jordens undergång… även om den är ganska nära nu. Man behöver variera sin diet. Vi ska ha olika sorts filmer.
– Som skådespelare måste man veta vad man gör för sorts film. Jag minns när jag gjorde ”Mamma Mia!” och förstod inte riktigt rollen. Då tittade Meryl Streep på mig och sa: ”Du ska bara vara snygg”. Okej – då förstod jag. Jag skulle vara bimbon.
Det pratas om en Oscarsnominering för ”Sentimental Value”. Vad skulle det betyda för dig att bli nominerad?
– Det är förstås smickrande, men i grunden betyder det inte så mycket för mig personligen. Ingen svensk manlig skådespelare har ju vunnit en Oscar, bara Max von Sydow har blivit nominerad. Så det är en väldig ära. Det viktiga är att filmen kommer ut och blir sedd, och en nominering eller vinst kan hjälpa till med det. Det är en film som är värd att ses.
Det känns som att Gustav Borg kanske gör sin sista långfilm. Du fyller 75 nästa år. Har du alls funderat på pension?
– Nej, jag kommer väl tvingas att gå i pension så småningom. Men jag kommer inte göra det frivilligt. Som jag sa: för mig är mitt yrke en del av min identitet. Att gå i pension är att gå i pension från livet. Det är ju fantastiskt, en skådespelare kan hålla på för evigt. Jag fick en stroke så jag kan inte komma ihåg texten längre. Men jag får sufflering i örat så jag klarar det.
Vad hade du blivit om du inte var skådespelare?
– Som ung trodde jag att jag skulle bli diplomat. Jag hade en romantisk bild av att diplomaten talade med folk och löste kriser. Till och med när jag gjorde ”Bombi Bitt” som 16-åring trodde jag att jag skulle bli diplomat. Men när teatern och filmen tog över blev det mitt liv. Jag har inte valt att bli skådespelare än… Jag brukar säga att ”jag får se när jag blir stor”.
Har du aldrig velat regissera?
– Jag försökte en gång i yngre dagar och skrev ett manus tillsammans med en vän. Vi drog ihop pengar, Sandrew som då var Sveriges näst största producent tog över – och sen hände inget på två år. Jag tröttnade. Jag insåg att jag har helt enkelt inte tålamod, jag måste arbeta snabbare än så.
Vad ser du själv helst när du går på bio?
– Jag går en del på bio, men inte så mycket som jag skulle vilja. Jag får hem filmer både från europeiska och amerikanska akademin. Ibland går jag bara in på Criterion Channel, som är en underbar kanal. En amerikansk app med gamla och nya klassiker. De har en uppsjö av fantastiska klassiker. Jag brukar leta fram svartvita gamla filmer som är 1 timme 15 minuter. Filmerna nuförtiden är för långa. Men tack vare den kanalen tittar jag på gamla klassiker, nya klassiker, nya independentfilmer… Den är väl värd att undersöka, Criterion Channel.
Du nämner ju något intressant här. Streaming gör att många väljer att stanna hemma. Även i ”Sentimental Value” får Netflix en liten känga. Vad tänker du om biografernas framtid i dessa tider?
– Den stora katastrofen för biograferna var när SF fick monopol. De blev största producenten, största distributören och ägde alla biograferna. Det var dödsstöten för biograferna på många sätt. Nu är det en helt annan situation. Biograferna är på väg tillbaka. Vi kommer till en punkt där människorna kan njuta av att bli instängda i ett rum utan telefon, och få uppleva något tillsammans med andra på en stor duk. Du kan inte ersätta det.
”Sentimental Value” går upp på svenska biografer 26 september.
Läs också: Det blir en stark biohelg: 3 nya filmpremiärer får högt betyg!
Läs också: Nu på Viaplay: Stellan Skarsgård i komisk högform i ”en riktigt bra film”