Därför släpps Måns Mårlinds serie i en omklippt version

TV-serien ”The Defeated”, som släpptes på Viaplay i vintras, kommer nu i en ny version.

 

”Shadowplay”, som behållit den svenske regissören Måns Mårlinds originaltitel, är Director’s Cut-versionen så som serien alltid var tänkt att visas - och den du helst ska välja, om seriens skapare själv får bestämma. Vi ringde upp Mårlind för att reda ut vad som är nytt.

I december såg vi ”The Defeated” på Viaplay. I veckan släpps ”Shadowplay” - är det din egna Snyder Cut? Varför finns det två versioner?

- Det är mycket enkelt. Jag skrev ”Shadowplay”, Björn (Stein) och jag regisserade ”Shadowplay” och vi klippte ”Shadowplay”. Det är tv-serien som är exakt som manusen, och exakt som det vi alla kom överens om.

 

- Sen ville de amerikanska producenterna ha en amerikansk version. Jag tror att de kanske tyckte den var… i brist på andra ord ”för europeisk”. Kanske lite för knepig, kanske lite för många trådar. Då klippte de en helt ny version, av personer jag aldrig träffat eller pratat med. De bytte ut musik och kortade varje avsnitt med 10-12 minuter. Vissa skådespelare blev mer eller mindre statister. Det blev en helt ny version. Och det är en ganska märklig upplevelse att se en sådan sak, när man har skrivit och regisserat varje scen. Det är ju ens verk det handlar om.

 

 

- Jag är så jäkla nöjd med ”Shadowplay”, den är exakt som jag ville! Nu finns det två versioner och… jag är verkligen jätteglad över att Viaplay visar den nu.

Du var lite besviken när Viaplay släppte ”The Defeated”, den amerikaniserade versionen som originalet. Den kom ju först.

- Jo, varför de gjorde det får du fråga dem om. Jag var naturligtvis missnöjd över det. Det här är ingen svensk serie men det är fortfarande mitt land. Det är alltid kul att visa upp vad man gjort på hemmaplan. Viaplay sa att den skulle passa deras publik bättre. Men nu väljer de att visa den här ändå. Jag är glad att de gör det.

- Se bara på titlarna. ”Shadowplay” antyder precis det jag ville antyda med den här tiden. Det är alltid ett skuggspel, man vet inte vem man kan lita på. Medan ”The Defeated”, du hör ju - ”de besegrade”. Redan i titeln har du ett amerikanskt perspektiv.

 

Mårlind berättar att ”Shadowplay” precis har visats i Australien där den gått ”sjukt bra”. Serien blev även populär i Tyskland, och går upp i Frankrike i september.

 

 

Jag intervjuade Taylor Kitsch inför premiären i december. Han var supernöjd och imponerad av din kunskap och din research om tidseran. Hur kommer det sig att du ville berätta om efterkrigstidens Berlin?

- Outforskad mark. Det gör mig fascinerad. Jag dras till sådant jag blir nyfiken av. Andra världskriget har vi alla sett miljarder filmer om, de är alla skitbra. Lika mycket har vi sett om kalla kriget, 50-talet och framåt. Men Rossellinis ”Tyskland anno noll” från 1948 är egentligen den enda filmen som finns egentligen som utspelar sig då.

- Jag började läsa om vilket kaos det var. Hur våldsamt det var i sviterna av kriget. Det var så läskigt. Och jag tänkte, vilken intressant arena. Berlin 1946 var en sådan extrem stad. Om man bara sätter karaktärer här som är tillräckligt komplicerade så blir det ganska överraskande.

- Men vi hade fortfarande ingen motor. Vi har en värld här, men vad är historien? Ett par år senare var jag på en restaurang som hette Max & Moritz, som de två bokfigurerna. Jag fick lära mig om dem. Och det var då jag insåg att det här är en perfekt motor, om man gör dem till vuxna män. De är från USA, en är polis och en är mördare, och de jagar varann i den här staden. Där hade jag hittat thrillermomentet som behövdes. Med en mordhistoria som fångar publiken kan vi berätta den här historien om de stackars våldtagna kvinnorna eller de unga judiska överlevarna.

Så tricket är att alltid slänga in en mördare?

- Absolut! Jag lärde mig det när jag läste en intervju med Alan Moore, angående ”From Hell”. Han sa att han ville berätta om det viktorianska samhället, från botten till kungahuset. Han sa att det finns ingenting som berör folk så som en mordhistoria. Den rör alla samhällsklasser. Alla pratar om mördare. Därför var Jack the Ripper en perfekt farkost för honom, för att kunna visa hur viktorianska London var. Han ville egentligen berätta om det samhället, men han använde Jack the Ripper-historien som en farkost. Och då tänkte jag, det där är ju smart.

 

 

Du och Björn har alltid flera projekt i luften, vad blir ert nästa?

- Just nu har jag massor av projekt igång, både filmer och serier. Men man vet aldrig vilket som kommer leda nånstans. Det mesta är internationellt, bara en grej är hemma i Sverige. Man måste ha flera projekt igång, så kanske ett blir av. Det svåra är att man måste alltid brinna för alla. Och varje gång ett projekt inte blir av, då dör man ju lite.

- Jag har en idé, jag skulle så himla gärna vilja göra en filmfestival med filmer som aldrig blev av. Man ber alla filmregissörer som man gillar ta fram sina favoritskelett ur garderoben. Man har alltid massa storyboards, rekbilder, kanske provfilmningar på skådisar. Låt de skicka in det så får någon kora den bästa filmen som aldrig blev av. Min uppfattning är att de absolut bästa filmerna blir aldrig av, för de är oftast lite för skruvade, konstiga och okommersiella. Det ligger så mycket skatter överallt.