Skurken vi älskade att hata

KRÖNIKA
15 Januari 2016 | 10:00

Alan Rickman - en skurk vi älskade att hata

Filmvärlden har förlorat ännu en av de största. Alan Rickman, britten med karaktäristiska rösten var filmskurken vi älskade att hata och som visade både John McClane, Robin Hood och Harry Potter var skåpet ska stå.

Det finns debuter och det finns debuter. Scentränade teaterräven Alan Rickmans filmdebut var som skurken Hans Gruber i kultrullen ”Die Hard”. Och vilken skurk! Även om filmen blev känd som Bruce Willis ultimata filmgenombrott så hade hans John McClane inte varit värd ett ruttet lingon om det inte vore för hans mäktiga motståndare.

Gruber blev med Rickmans sluga rävblick och brummande stämma en actionskurk långt över medel. Scenen där han hittar en av sina avrättade hejdukar i en hiss och med gravt allvar i rösten läser McClanes meddelande ”Now I have a machine gun ho ho ho” är ikonisk. Rickman med sin seriösa teaterbakgrund bröt av actionfilmens humoristiska ton perfekt. Den där rösten lät som inget annat och den skrämmande lugna blicken gick inte att undgå.

Tyvärr blev Rickman lite typecastad som just skurk, åtminstone i de större Hollywood-filmerna. Men även om man velat se fler sidor av hans talang så var han ju så bra på just det. Med Rickman i rollistan blev en film direkt intressant. Utan alltför stora gester kunde han med en ångvält till rollprestation köra över valfri motspelare. Som i ”Robin Hood: Prince of Thieves” där hans sällan skådat ondskefulla sheriff fick oss helt att förlåta - eller kanske förtränga - Kevin Costner i titelrollen.

Modern publik känner troligen mest igen Rickman som professor Snape i Harry Potter-filmerna, en roll J.K. Rowling skrev direkt för Rickman. Och visst passade han som handen i handsken. Det går inte att tänka sig någon annan svepa förbi i Hogwarts korridorer i den svarta kappan och stirra obehagligt på Harry och hans vänner. Med sympatin automatiskt på Harrys sida så blev Snape en bad guy man snabbt lärde sig att hata - med kärlek. För vad vore Harry utan Snape lurandes i skuggorna (även om vi mot slutet av serien lärde oss att han var en rätt go gubbe ändå).

Rickman var en naturkraft i filmvärlden att räkna med. Hans närvaro, röst, blick var alltid körsbäret på tårtan, vare sig han spelade i en Hollywood-blockbuster, ett kostymdrama eller en indiefilm. De stora skurkrollerna till trots så vill vi även minnas när han charmade oss i ”Förnuft och känsla”, roade oss i ”Galaxy Quest” och berörde oss i ”Snow Cake”. Aldrig någonsin igen kommer någon med så perfekt gravallvarlig stämma kunna yttra ”Ho ho ho” i en actionfilm. Vila i frid, du mästerliga superskurk av filmskurkar.