De senaste åren har polsk film blivit allt svårare att ignorera. Filmer som ”Ida”, ”Cold War”, ”Corpus Christi” och ”Green Border” har prisats på världens största filmfestivaler och hittat en publik långt utanför hemlandet.
Vad ligger bakom framgångarna?
– Det handlar om filmskapare med väldigt starka konstnärliga röster. De vet vilka historier de vill berätta och hur man arbetar internationellt. Det är den bästa vägen till en internationell karriär, oavsett om du kommer från Polen, Sverige eller Nigeria, säger den polska filmkritikern Ola Salwa till MovieZine.
Salwa har arbetat som filmkritiker i över 25 år, skriver för Cineuropa och är dessutom involverad i filmfestivalen i Gdynia samt Tofifest Film Festival i Torun. Det är där vi träffas för ett samtal om modern polsk film.
Hon menar att dagens framgångar bygger vidare på ett arv från regissörer som Krzysztof Kieślowski och Andrzej Wajda, men att en ny generation har tagit den polska filmen ännu längre.
– Regissörer som Paweł Pawlikowski, Agnieszka Holland och Jan Komasa har lärt sig att samarbeta internationellt och samtidigt behålla sin egen röst. Pawlikowski byggde exempelvis sin karriär i Storbritannien medan Holland har arbetat över hela Europa sedan 1970-talet.
Men talangen är bara en del av förklaringen. En annan viktig anledning är, enligt Salwa, att Polen under två decennier byggt upp ett fungerande stödsystem för film.
– Polska filminstitutet som grundades 2005, kulturdepartementet och regionala filmfonder gör att det finns en stabil finansiering. Inget system är perfekt, men filmskaparna har goda möjligheter att utveckla sina projekt.
Därför älskar polacker sina egna filmer
Medan svenska biofilmer ofta svårt att locka publik står polska produktioner för omkring 27 procent av alla biobesök i landet. Detta enligt 2025 års siffror (via Cineuropa). Salwa tror att framgången bygger på två helt olika typer av filmer.
Den första är de stora publikfilmerna – romantiska komedier och populära franchiser som publiken redan känner till.
– Vi har ett klassiskt citat i Polen: ”Jag gillar bara låtarna jag redan har hört.” Det beskriver ganska väl varför många återkommer till välkända filmserier.
Den andra kategorin är filmer som vågar ta sig an ämnen som berör hela samhället. Hon nämner ”Home Sweet Home” (”Dom dobry”), ett drama om våld i nära relationer, som blev en oväntad biosuccé förra året.
– Ingen trodde att en så svår film skulle bli en publikframgång. Men människor behövde se den och prata om den.
Ett ännu större exempel är ”Clergy” (”Kler” från 2018), om sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan, som sålde över fem miljoner biobiljetter.
– Polsk film har alltid hjälpt människor att förstå vilka vi är och vad som händer i samhället. När filmer tar upp frågor som verkligen berör publiken kommer människor till biograferna.
Streamingtjänsterna är både hjälte och skurk
För oss i Sverige är det ofta på Netflix som vi hittar polska titlar, som Jan Komasa-thrillern ”The Hater” eller ovan nämnda ”Clergy”. Jag frågar hur streamingtjänsternas framfart har påverkat den polska filmbranschen.
– Netflix har varit väldigt viktigt. De investerar tidigt i projekt och har gjort att fler filmer och serier kan produceras. Det har skapat jobb och gett många unga filmskapare en chans.
Men utvecklingen har också en baksida.
– Det är ett tveeggat svärd. Allt fler produktioner görs direkt för streaming. Publiken går mer sällan på bio och filmer som inte passar streamingtjänsternas profiler riskerar att få svårare att hitta finansiering. Vi vet ännu inte vilka de långsiktiga konsekvenserna blir.
Fyra skådespelare att hålla ögonen på
Vilka polska skådespelare tycker då Salwa att svenska filmälskare borde hålla extra koll på?
Först nämner hon Eryk Kulm, som spelar Frédéric Chopin i ”Chopin – en sonat i Paris”. Filmen får svensk biopremiär i höst.
– Han lärde sig tala franska nästan som en infödd och tränade piano inför rollen. Jag tror att han har en stor internationell framtid framför sig.
Hon lyfter också fram Marcin Dorociński, som nyligen syntes i ”Mission: Impossible”, samt Bartosz Bielenia från ”Corpus Christi”, som hon beskriver som en av Polens mest mångsidiga yngre skådespelare.
– Men också Magdalena Kolesnik, som fick huvudrollen i polsk-svenske regissören Magnus von Horns ”Sweat”. Det roliga är att Magdalena och Bartosz är släkt.
Medan svensk film fortfarande kämpar för att locka hemmapubliken fortsätter Polen att producera både internationella festivalfavoriter och inhemska biosuccéer. Enligt Ola Salwa är receptet egentligen ganska enkelt: starka filmskapare, stabila satsningar och berättelser som publiken verkligen vill se.