Den ikoniska Bergman-skådespelerskan Liv Ullmann är i Berlin för att motta Lifetime Achievement-priset på European Film Awards. I ett samtal med MovieZine blickar hon tillbaka på sin långa karriär, att starta karriären tidigt som blyg skådespelerska och första mötet med Bergman.
Du är en av symbolerna för europeisk film. Hur känns det att vara här just nu i detta ögonblick för europeisk film?
– Det är faktiskt underbart i min ålder att plötsligt bli gratulerad för det jag gjort inom konsten. Och i det här vackra, gröna Berlin – där jag varit många gånger. Jag är hedrad och väldigt glad. Det som är viktigt nu, i den tid vi lever i, är att konst måste vara ännu viktigare, eftersom det genom konsten vi kanske känner igen oss själva och andra människor som vi delar erfarenheter med. Vad kan konsten – och film – göra i dessa tider, när man talar om att filmen är i kris? Allt förändras.
Hon jämför med med runor för tusentals år sedan, som människor ristade i bergen.
– Vi vet inte exakt hur de såg ut – men det var vi. Vi har växt till det vi är nu. De gjorde runor som vi fortfarande kan se. I dag kan vi i ett ögonblick göra en film – det är våra runor. Speciellt nu, när världen är orolig, är det viktigt eftersom det verkligen visar vilka vi är, även om vi ser annorlunda ut än människor gjorde för tusentals år sedan. Film fångar allt: musik, ljud, foto, skådespelare – och publikens igenkännande.
Är du glad över att norsk film är så stark just nu – med din sonson och med filmer som ”Oslo-Stories” och ”Sentimental Value”?
– Eftersom jag inte är med i tävlingen måste jag lägga min tillit och kärlek till alla nominerade, inte bara de norska. Varför skulle jag säga “rösta på norska filmer”? Jag säger: se de europeiska filmerna, för det är vad vi representerar.
Ingmar Bergman startade Europeiska filmakademin med cirka 40 filmskapare för 37 år sedan. Pratade han med dig om vikten av att ha en europeisk filmakademi som står utanför Hollywood?
– Kanske gjorde han det. Men för 40 år sedan var jag inte riktigt medveten om det. Kanske brydde jag mig inte så mycket om dumhet, hat och ilska mot människor som inte kan försvara sig. I dag är jag oerhört stolt över att vi inte är involverade i krig – utom genom att hjälpa dem som blir attackerade.
Hon menar att hon pratade mindre om det då eftersom hon inte tänkte på det på det sättet.
– Men för 40 år sedan lärde jag mig också vad det betyder att vara människa. Det handlar inte bara om oss konstnärer – det är människor som lever samtidigt som vi, utan val. Och hur viktigt det är att använda vår talang – filmens talang, vadhelst du gör – för dessa människor. Vara tacksam för vad vi har och tänka att “de andra” är en del av vilka vi är. Film är förmodligen det bästa vi kan lämna till dem som kommer efter oss – likt de runor som gjordes en gång.
European Film Awards president Juliette Binoche nämnde nyligen din film ”Skammen”, att den berörde henne när hon såg över din biografi. Hur ser du på den filmen i dag, nästan 60 år efter att den gjordes?
– Det är mer än halva mitt liv sedan dess. Jag tycker Bergman felaktigt anklagades för att inte ta del av världens fasor och krig. Jag tycker att filmen verkligen visar det – två vanliga människor som förändras helt av det som händer dem – inte till det bättre. Det är en reflektion över vad dåliga saker gör med oss. Jag tycker om den filmen – i dag känns den nästan ännu mer relevant.
Ingmar Bergman var en central del av ditt liv och din karriär. Hur minns du ert första möte, och hur ser du på er relation och det konstnärliga samarbetet i efterhand?
– Jag mötte Ingmar Bergman ganska sent i mitt skådespelarliv. Jag hade redan arbetat inom film och teater, även utomlands. Jag var 24 år. Det var ett helt avgörande möte. Jag gick på gatan med Bibi Andersson. Hon kände och arbetade redan med honom. Och medan vi stod där sa han plötsligt till mig att han skulle vilja ha mig i en film och frågade om jag skulle säga ja. Han tog en chans. Han kände mig inte. Men jag tog ingen chans alls – jag hade redan sett så många av hans filmer. Jag visste exakt vem han var.
Efter ”Persona” blev det tydligt att de båda blev viktiga för varandra.
– I många roller kände jag att jag var honom. Inte att jag spelade mig själv – utan att han lät mig säga sådant som han själv tänkte och såg på världen. Det var som om han tänkte: kanske är det just den här kvinnan som kan säga det här. Det ser ut som om det är jag, men ofta var det hans tankar, hans blick på livet, som gick genom mig. Och det var därför vårt samarbete blev så starkt.
Något mer kontroversiellt: Stellan Skarsgård kallade Ingmar Bergman för “nazist”. Vad tänker du om det?
– Stellan Skarsgård… jag beundrar honom enormt som skådespelare. Men Ingmar Bergman var inte nazist. Jag vet inte vad han gjorde i sin ungdom eller vad han kan ha sagt då – jag kände honom inte så länge innan vi gjorde ”Persona”. Men han representerade aldrig nazistiska idéer. Inte då, och inte nu.
Hon säger att det är lite av ett sorgligt uttalande som låter hårt.
– Stellan sade också en gång att det inte är så bra att göra film i Norge eftersom “luncherna inte är bra”. Kanske pratar han mycket, som jag också gör ibland! Så ta det med en nypa salt. Och… jag kan faktiskt prata med honom ikväll på galan, hoppas jag!
Vad betyder priser för dig när du ser tillbaka på din karriär?
– Jag måste vara ärlig: det är arbetet som betyder mest, vad det kan göra för konsten. Priser… jag har suttit där och inte vunnit. Jag var Oscarsnominerad en gång, men vann inte. När jag kom hem hade mina vänner lämnat en lapp på min kudde: “Vi tyckte du var bäst.” Det var vackert, men det varade inte längre än så. Jag hade vänner – och jag var lycklig.
Betyder det här hederspriset något speciellt för dig?
– Ja, jag är gammal. Jag gör ingenting mer. Så det är underbart att vara i min ålder, ha minnen – andra minnen än när jag var ung. Och speciellt nu, med en så hemsk värld, är det viktigt för mig att vara här och säga att vi européer – förutom kanske ett land som faktiskt håller fast vid fred, vänskap och förståelse – finns här tillsammans. Så ja, det betyder mycket för mig. Jag är stolt över det.
Skulle du kunna tänka dig att spela i en film igen – kanske för din sonson, Halfdan Ullmann Tøndel?
Nej. Jag har sagt nej, och jag ändrar mig inte. Inte ens för min sonson.
Vad tycker du om din hans debutfilm ”Armand”, som vann European Discovery-priset på European Film Awards i fjol?
– Jag hoppas han gör många fler filmer. Jag älskar hans debut. Den handlar om att känna sig annorlunda och inte alltid förstå vad som händer. Jag tycker den är viktig och han är oerhört talangfull. Han är här nu eftersom han vann förra året och i kväll ska han dela ut priset till debutanten.
Tittade ni på film tillsammans när han växte upp?
– Ja! Vi brukade se gamla filmer tillsammans i mitt TV-rum. När jag var 13 älskade jag film – gamla som nya – och jag visade honom dem. Det var fantastiskt att se det tillsammans.
För dig då – vad var det som gjorde att du visste att du ville bli skådespelare?
– Jag var blyg – och är fortfarande – men när jag gick på teater och bio visste jag att jag hörde hemma där. Jag började dramatisera skivor inför andra, och då blev folk tysta och jag visste: det här är min plats.
Hur ser du på skillnaden mellan filmvärlden när du började på 60-talet och i dag?
– Då fanns det andra möjligheter – men vi visste inte vad film kunde göra. I dag vet vi det. Om världen fortfarande finns om 100 år kommer filmerna att visa vilka vi var – vad vi gjorde, vad vi kände, vad vi talade om. Det är skillnaden.
Finns det moderna filmer eller skådespelare du beundrar?
– Jag har mött många inspirerande människor. Under de senaste 20 åren har jag arbetat med fantastiska skådespelare som Cate Blanchett i teatern och Jessica Chastain i film. Jag beundrar dem.
Har du ett budskap till dem som är nominerade ikväll men inte vinner?
– Man kommer över det. Jag gjorde det samma kväll som jag inte vann. Men jag tycker synd om regissörerna – de sitter där i fyra och en halv timme, från hopp till förtvivlan. Det är hårt. Men i år känns det som om alla är vinnare – på ett sätt. Att vara nominerad är i sig en stor grej för Europeiska filmakademin och för den europeiska filmvärlden.
Var bor du idag?
– Jag har bott i USA i mer än 50 år, men jag har flyttat hem till Norge det senaste året. Jag förlorade mitt visum till USA eftersom den organisation som först föreslog mig – International Rescue Committee, som arbetar med flyktingar – inte längre får finansiering från Trump-administrationen. Och då godkändes inte mitt visum längre.
Är du lättad över att inte bo där längre?
– Ja …
Läs också: ”Sentimental Value” tog storslam på europisk filmgala – Stellans drama är årets europiska film
Läs också: Liv Ullmann svarar på Stellan Skarsgårds kommentarer: ”Ingmar Bergman var inte nazist”