Inte särskilt ofta skulle jag vilja påstå, tråkigt nog. Därför är det trevligt att YouTube-kanalen Now You See It (oerhört passande namn) lyfter fram detta fascinerande perspektiv i sin senaste videoanalys.
I den ger de exempel på hur filmer som Ang Lees "Berättelsen om Pi", Sofia Coppolas "Lost in Translation" och Coen-brödernas "Fargo" behandlar sina miljöer som om de vore vilken annan karaktär som helst. De agerar inte bara statisk bakgrund, utan ger så mycket mer än så och är narrativa spelpjäser med oändliga möjligheter. Dessa filmers framåtrörelse och tematik finns alltså inte bara inbakat i karaktärerna själva, utan också i den värld som karaktärerna befolkar.
Det är en spännande och mycket tankeväckande tes, och ju mer man tänker på det desto mer inser man att miljöerna i dessa filmer är helt oersättliga, för berättelserna som vi älskar är så specifikt rotade i dem. Kolla in klippet nedan.
Ett mycket vettigt perspektiv, eller hur?
