Lost In Translation (2003)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två amerikanska främlingar träffas på samma hotell under en veckas vistelse i Japan. Charlotte är en 20-årig tjej som följt med sin man John på ett fotojobb. Bob Harris är en medelålders man vars syfte med resan till öst är att vara med i en reklamsnutt. Det enda de först tycks ha gemensamt är ensamhet. Trots att Charlotte är gift, är luften de andas det enda hon delar med John. Bob har en liknande situation i relationen till sin hustru. Bådas ensamhet förvärras av det faktum att de befinner sig i ett främmande land och inte kan bli förstådda. De tar därför sin tillflykt till varandra.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LOST IN TRANSLATION

Två vilsna själar bland 12 miljoner japaner
Sofia Coppola, regissör till kritikerrosade ”The Virgin Suicides” och dotter till Francis Ford Coppola, har kastat in två vilsna själar i något så överväldigande som ett Tokyo med 12 miljoner japaner…

Filmstjärnan Bob Harris, eller rättare sagt Bob Haalliiiis, spelad av den mångsidige Bill Murray ("Måndag hela veckan", "The Royal Tenenbaums", ”Rushmoore”) reser till Tokyo för att spela in en reklamfilm. Jetlaggadd, förvirrad och förundrad över var han hamnat har han ingen aning om vilken kulturkrock som väntar honom. Med hotellrummet som enda fristad och baren som enda stöd kämpar han sig ensam igenom de sömnlösa nätterna tills en natt då han stöter på den unga Charlotte.

Charlotte som spelas av Scarlett Johansson ("Ghost World", "Flicka med pärlörhänge") har vind för våg följt med sin trolovade kändisfotograf till make och känner sig minst lika bortkommen som Bob. Skrämmande likt två ungdomar på en finlandsbåt full med bingopensionärer lyckas de båda borttappade själarna finna tröst och vänskap hos varandra och tillsammans utforska den vilt främmande miljön de råkat sig in i.

Filmen, som är en hyllning till Tokyo och en klockren beskrivning av två människor som hjälper varandra bort från känslan av att inte ha någonstans att ta vägen, lyckas samtidigt skildra den, i Japan, unika kontrasten mellan gammalt och modernt, för var annars går det minst tio kameror per invånare samtidigt som man äter med träpinnar? Men det är verkligen ingen lättsam komedi, något jag lurades att tro innan jag såg den.

Tyckte man till exempel att ”2Fast2Furious” var en bra film så gör man nog bäst i att skippa denna. Tyvärr är det därför inte en film för den stora massan och den kommer antagligen istället bara locka en smal publik, men de kommer å andra sidan att älska den. Om man kan man roa sig i hur en film får en att kännas istället för att haka upp sig på berättelsen och låta sig bli ”Lost in translation” så är den ett absolut måste.

Magnus Näsström Skribent
Lost in translation (2003) – 0pretentiöst vackert
Tokyo är huvudrollsinnehavaren filtrerad i två amerikanska turisters ögon - i denna skildringen är “Lost in translation” en lågmäld film, men har trots detta blivit en uppmärksammad och från många håll hyllad. Bob Harris befinner sig i Tokyo för att spela in reklamfilmer som ska sändas i Japansk tv, han är en skådespelare som är på väg neråt i sin karriär, och är inte speciellt entusiastisk över att befinna sig i Tokyo, detta blir inte bättre av att han har svårt att sova i sin ensamhet på hotellrummet. På samma hotell bor även amerikanaren Charlotte som är där baserat på att hennes man har arbete som fotograf i Tokyo för en tid. Både Bob och Charlotte befinner sig i baren i hotellet och lyckas i sin gemensamma ensamhet i staden binda en bekantskap. Och vi inser att dom båda är mycket olika vandra men att dom har en sak gemensamt – ensamheten. Lost in translation” är regisserad av Sofia Coppola, (som bland annat har regisserat The “Virgin suicides” från 1999), hon står även för manuset och medverka också som producent. Tidigare har hon verkat som skådespelare i bland annat sin fars film “Gudfadern III”. Kanske insåg hon sina begränsningar som skådespelerska och började i stället verka som regissör (?). Som regissör lyckas hon i “Lost in translation” skapa ett mycket välgjord regi som skapa en verklighetstrogen skärpa i bilden som är lätt att ta sig in i. Bob Harris spelas av Bill Murray, han var redan vid manusstadiet tänkt som den manliga huvudrolls innehavaren. Charlotte spelas av den enbart 18 år gamla Scarlett Johansson. Samspelet mellan dom två karaktärerna fungera effektivt genom filmens gång, Bill Murrays roll är ju visserligen i många avseenden byggd på hur han själv är som person. Den som mest imponera är Scarlett Johansson som lyckas väcka otroligt stort liv i sin karaktär, med en väldig integritet, utan för den sakens skull väcka omedveten distans. Soundtracket i filmen är uppbyggd i dom flesta delar på körsång, elgitarr, keyboard, och mycket cymbaler medföljt av andra slagverk. Soundtracken fungera riktigt bra tillsammans med den lågmälda tonen som filmen består av, trots dom lite mer rockinspirerade valen av sound och instrument tar det inte överhand och tendera ej att bli för storslaget, utan samverka effektivt med filmen. För musiken till “Lost in translation” står en mängd kompositörer, bland annat Kevin Shields som är gitarristen i bandet Primal scream. Atmosfären filmen har över sig har stor unikhet men vad gäller det återkommande temat ensamhet lyckas den dock inte förmedla något jättestarkt, vi kan känna igen oss en del i karaktärerna men temat tar aldrig tag i en på det sättet som jag kan önska, utan stanna kvar där filmen började – ensam på ett hotellrum svävande i sin tillvaro med avlägsna äktenskap. Filmen bygger även mycket på japansk kultur och kulturkrockar USA och Japan i mellan, detta har lätt till en del diskussioner hur vida “Lost in tanslation” är en hyllning till japan eller om den är fördomsfull mot japaner. Jag kan känna att den ger ett något ytligt intryck av Japan, i synnerhet vid tanke på att Tokyo fungera som en metafor för bekantskapen mellan Charlotte och Bob – om att upptäcka något nytt som tillflykt från ensamheten. Kanske är det detta sträva intrycket som en får av Japan som turist, men det hade vart önskvärt i fall den hade vågat gå lite djupare, för som hyllning förfaller den sig ganska platt. Det spelas även lite för mycket på humorn mellan kulturella olikheter, det fungerar dom första tjugo minuterna, men blir ganska förutsägbart och uttjatat på ett tidigt stadium. Vi får en del ganska ointressanta visningar av Japan också, så som att få se spelhallar och se våra huvudkaraktärer sjunga karaoke. Det som funkar bäst med “Lost in translation” anser jag vara att den inte tillåter sig vara pretentiös utan säger på ett ytterst naturligt sätt vad den vill ha sagt, det är även ett nöje att få bevittna det passande och vackra fotot. “Lost in translation” är en klart sevärd film, som också i dom flesta scenerna engagera. Den lyckas berätta en historia på ett unikt sätt, och den är absolut inte lättsam den undviker att falla ner i sentimentalträsket, men det är heller ingen jättedjup film som får en att tänka på något långt fram över. Dom främsta behållningarna anser jag vara det varma skådespeleriet från huvudrollsinnehavarna, (birollerna får dessvärre ingen egentlig chans att lysa, vilket kunde lagts mer fokus på). Men atmosfären i “Lost in translation” är unik, och det är en vacker film samtidigt som den vågar vara lågmäld. Ursprungligen skriven November 2013
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
adamovitch
Sannerligen makalös film om två ensamma människor som finner varandra och utvecklar en fantastisk vänskap, som lätt skulle blivit en typisk amerikansk kärlekshistoria om den gjorts av någon annan än Coppola.  Bill Murray och Scarlett Johansson är suveräna och bär upp denna melankoliska och härliga film. Dessutom får man en inblick i den fanstastiska japapanska kulturen som skiljer sig helt från den västerländska som vi svenskar är så vana vid. Bästa scenen kan nog vara det öppna slutet och den härliga musiken som ackompanjeras till den. Kan inte bli något annat än en 5:a.
Anders Falun
Stillsam och reflekterande där Coppola ger sig själv och sin publik möjlighet att reflektera över berättelsen. Så långt det bara går från Avengers och anna kosmetik. Lite kammarspel och neorealism över det hela där slutna rum blandas med Tokyo
JT
Mysig liten film med 2 klockrena huvudkaraktärer, stabil 3/5
Visa fler (28)

Veckans populära filmer

Visa fler