Lost In Translation (2003)

Här framställs ett litet mästerverk med ett fantastiskt häftigt foto och ett stillsamt och detaljrikt skådespeleri av både Bill Murray (Bob) och Scarlett Johansson (Charlotte), mycket bra. Stämningen är så härligt lågmäld och cool. Känslan som förmedlas är en blandning av ensamhet, vilsenhet och tomhet. Det är bara och njuta. Varför har jag inte kollat in detta tidigare?

Tokyo är huvudrollsinnehavaren filtrerad i två amerikanska turisters ögon - i denna skildringen är “Lost in translation” en lågmäld film, men har trots detta blivit en uppmärksammad och från många håll hyllad. Bob Harris befinner sig i Tokyo för att spela in reklamfilmer som ska sändas i Japansk tv, han är en skådespelare som är på väg neråt i sin karriär, och är inte speciellt entusiastisk över att befinna sig i Tokyo, detta blir inte bättre av att han har svårt att sova i sin ensamhet på hotellrummet. På samma hotell bor även amerikanaren Charlotte som är där baserat på att hennes man har arbete som fotograf i Tokyo för en tid. Både Bob och Charlotte befinner sig i baren i hotellet och lyckas i sin gemensamma ensamhet i staden binda en bekantskap. Och vi inser att dom båda är mycket olika vandra men att dom har en sak gemensamt – ensamheten. Lost in translation” är regisserad av Sofia Coppola, (som bland annat har regisserat The “Virgin suicides” från 1999), hon står även för manuset och medverka också som producent. Tidigare har hon verkat som skådespelare i bland annat sin fars film “Gudfadern III”. Kanske insåg hon sina begränsningar som skådespelerska och började i stället verka som regissör (?). Som regissör lyckas hon i “Lost in translation” skapa ett mycket välgjord regi som skapa en verklighetstrogen skärpa i bilden som är lätt att ta sig in i. Bob Harris spelas av Bill Murray, han var redan vid manusstadiet tänkt som den manliga huvudrolls innehavaren. Charlotte spelas av den enbart 18 år gamla Scarlett Johansson. Samspelet mellan dom två karaktärerna fungera effektivt genom filmens gång, Bill Murrays roll är ju visserligen i många avseenden byggd på hur han själv är som person. Den som mest imponera är Scarlett Johansson som lyckas väcka otroligt stort liv i sin karaktär, med en väldig integritet, utan för den sakens skull väcka omedveten distans. Soundtracket i filmen är uppbyggd i dom flesta delar på körsång, elgitarr, keyboard, och mycket cymbaler medföljt av andra slagverk. Soundtracken fungera riktigt bra tillsammans med den lågmälda tonen som filmen består av, trots dom lite mer rockinspirerade valen av sound och instrument tar det inte överhand och tendera ej att bli för storslaget, utan samverka effektivt med filmen. För musiken till “Lost in translation” står en mängd kompositörer, bland annat Kevin Shields som är gitarristen i bandet Primal scream. Atmosfären filmen har över sig har stor unikhet men vad gäller det återkommande temat ensamhet lyckas den dock inte förmedla något jättestarkt, vi kan känna igen oss en del i karaktärerna men temat tar aldrig tag i en på det sättet som jag kan önska, utan stanna kvar där filmen började – ensam på ett hotellrum svävande i sin tillvaro med avlägsna äktenskap. Filmen bygger även mycket på japansk kultur och kulturkrockar USA och Japan i mellan, detta har lätt till en del diskussioner hur vida “Lost in tanslation” är en hyllning till japan eller om den är fördomsfull mot japaner. Jag kan känna att den ger ett något ytligt intryck av Japan, i synnerhet vid tanke på att Tokyo fungera som en metafor för bekantskapen mellan Charlotte och Bob – om att upptäcka något nytt som tillflykt från ensamheten. Kanske är det detta sträva intrycket som en får av Japan som turist, men det hade vart önskvärt i fall den hade vågat gå lite djupare, för som hyllning förfaller den sig ganska platt. Det spelas även lite för mycket på humorn mellan kulturella olikheter, det fungerar dom första tjugo minuterna, men blir ganska förutsägbart och uttjatat på ett tidigt stadium. Vi får en del ganska ointressanta visningar av Japan också, så som att få se spelhallar och se våra huvudkaraktärer sjunga karaoke. Det som funkar bäst med “Lost in translation” anser jag vara att den inte tillåter sig vara pretentiös utan säger på ett ytterst naturligt sätt vad den vill ha sagt, det är även ett nöje att få bevittna det passande och vackra fotot. “Lost in translation” är en klart sevärd film, som också i dom flesta scenerna engagera. Den lyckas berätta en historia på ett unikt sätt, och den är absolut inte lättsam den undviker att falla ner i sentimentalträsket, men det är heller ingen jättedjup film som får en att tänka på något långt fram över. Dom främsta behållningarna anser jag vara det varma skådespeleriet från huvudrollsinnehavarna, (birollerna får dessvärre ingen egentlig chans att lysa, vilket kunde lagts mer fokus på). Men atmosfären i “Lost in translation” är unik, och det är en vacker film samtidigt som den vågar vara lågmäld. Ursprungligen skriven November 2013