På P&L Film Festival träffar MovieZine Stanley Kubricks klippare Martin Hunter. Han berättar om samarbetet med den store regissören, om att börja på toppen och hur det är att bli avtrubbad av våldet.
Hur började du din karriär som klippare?
- Jag började med att studera fotografi utanför London, och efter ett tag började jag inom film- och tv-produktion. När jag slutade college blev jag assisterande klippare och efter ett par år som det fick jag jobb på Stanley Kubricks ”The Shining”, som ljudassistent. Efter det blev jag hans klippare på ”Full Metal Jacket”. Sedan dess har jag klippt cirka trettio olika projekt världen över.
Du klippte tv-versionerna av ”The Shining”.
- Ja, precis, det var mitt första jobb som klippare, att få göra tv-versionerna till det projektet. Normalt sätt brukar kanalerna i USA klippa den versionen själva, men Stanley Kubrick var väldigt noga med hur han ville ha det. Han insisterade att han själv skulle plocka fram en tv-version till kanalerna, och den versionen gjorde vi.
Fick du erbjudandet att klippa ”Full Metal Jacket” direkt efter det?
- Erbjudandet kom organiskt. Jag och Stanley arbetade i totalt nio år och erbjudandet att jag skulle få ett jobb i hans nästa film, jag visste inte vilket då, kom något år efter att ”The Shining” släppts. Det var när jag berättade att jag letade efter mer arbete som Stanley bad mig att stanna kvar hos honom.
Var det inte läskigt att ha perfektionisten Stanley Kubrick som regissör på det första långfilmsprojektet du skulle jobba med?
- Ja, det var lite läskigt, men å andra sidan var det bekvämt, Stanley tog väldigt stort ansvar för vad som hände med hans projekt. Jag visste att jag var i goda händer.
Föredrar du att regissören är i klipprummet tillsammans med dig eller vill du ha din egen frihet?
- Idealt tycker jag om när jag får göra en första version av filmen, för att sedan samarbeta med regissören för den sista versionen.
Kubrick gav dig 120 timmars material att klippa ned till en första version av ”Full Metal Jacket”. Var han med dig hela tiden när det skedde?
- Han är den enda regissören jag jobbat med som insisterat på att vara i klipprummet varje sekund av processen. Allt han gjorde gjorde han med tio gånger så mycket känsla för detaljer jämfört med andra regissörer. För de flesta är processen likadan. Man kommer fram med ett manus som man sedan spelar in, men med Stanley var varje detalj livsviktig. När han sedan filmade tog det mycket längre tid. De flesta filmer jag jobbat med har tagit mellan 20 dagar till två månader att filma. ”Full Metal Jacket” tog sju månader.
Satte det press på dig att din första film nådde sådan kultstatus?
- Det var väldigt svårt att hitta de kommande projekten, i och med att jag fortfarande hade saker att bevisa, det var trots allt min första film. De kommande grejerna jag gjorde var inte av samma kaliber som den filmen. Eller, egentligen har ingenting sedan ”Full Metal Jacket” varit av den kalibern. Ribban sattes ganska högt och jag var tvungen att sänka den.
Om man kollar på de filmer du gjort ser man snabbt att majoriteten är sci-fi och action. Föredrar du att klippa när det händer mycket på skärmen?
- Nej, jag föredrar faktiskt att klippa dialog och draman. Men det som tenderar att hända i filmvärlden är att om man gör två eller tre filmer av en speciell genre så antar folk att det är det enda man kan göra. Men jag har tyckt om att göra romantiska komedier och relationsfilmer minst lika mycket.
Du gjorde ett väldigt intressant karriärsdrag när du flyttade hit till Dalarna, och började göra en del svenska filmer. Hur ser du på skillnaden mellan att jobba i Hollywood och att jobba i Sverige?
- I Sverige har ni ett mer auteur-inriktat system. Självklart är budgeten ofta mindre och inspelningstiderna kortare men det kräver fortfarande ett bra manus, bra skådespelare och bra regi för att det ska bli en bra film.
Hur fungerar det att jobba med dialogklippning när du klipper en film på ett främmande språk?
- Det var jättesvårt. När jag klippte min första svenska film ”Prinsessa” förstod jag väldigt lite svenska, och hade en översättning av manuset, så att jag förstod vad folk sade. Men egentligen är det inte så svårt som man kan tänka sig. Det är samma principer som gäller. Rytmen i språket är densamma. Nu när jag har varit här i några år förstår jag mycket mer svenska.
I många av dina filmer har det saknats en del peace och love. Blir du någonsin avtrubbad av våldet?
- Jag minns när jag gick och såg ”Full Metal Jacket” på Leicester Square precis efter att den hade haft premiär. Det var blod och skrik och soldater som blev skjutna på och köttslamsor som visades. Då satt jag och tittade på publiken och såg hur de tog sig för magen och verkligen uttryckte sitt äckel inför det obehagliga de fick se. Det kom lite som en chock för mig för jag hade blivit så van av att jobba med materialet att det inte påverkade mig alls. Det är en av de svåra grejerna med att jobba med en film under längre tid. Du måste varje gång du ser materialet försöka tänka hur det skulle kännas att se det för första gången.
