I bioaktuella ”Kevlarsjäl” följer vi med till Eskilstuna och möter två tonårsbröder som håller ihop i vått och torrt. Alex (Josef Kersh) är den äldre brorsan som ser efter den lite mer stökige Robin (Rio Svensson). Deras mor finns inte med i bilden och deras far (Torkel Petersson) är våldsam, alkoholiserad och som oftast frånvarande.
Det är en ungdomsfilm som inte väjer undan tuffa teman och viktiga ämnen, men som också gör plats för mycket kärlek och optimism. ”Kevlarsjäl” – som lånat sin titel från en 25 år gammal Kent-låt – är en stark filmdebut för regissören Maria Eriksson-Hecht, som sneglat mot både Moodysson och bröderna Dardenne för inspiration.
Maria har utvecklat storyn tillsammans med Pelle Rådström, som sedan skrev manus. För MovieZine berättar hon om att skriva trovärdig dialog, viljan att göra film som känns relevant för den unga publiken, och hur några av filmens jobbigaste scener kom till (relativt fritt från spoilers).
Är Sverige redo för en Kent-revival?
– Haha! ”Kevlarsjäl” är en av deras bästa låtar. När vi skrev den här filmen, jag och Pelle, då var inte Kent så stora bland ungdomar. Vi funderade till och med på att göra en nytolkning med en annan artist. Jag är väldigt glad att det inte blev så. För när vi klippte trailern hade Kent redan blivit jättestora bland ungdomar som hittat dem tack vare TikTok. Det är en ny generation som har upptäckt Kent nu.
Du och Pelle Rådström kläckte historien ihop. Varför just den här berättelsen om de två bröderna, hur föddes idén?
– Vi har jobbat mycket med den tematiken i kortfilmer. Barn som måste ta ett vuxet ansvar. Dels bygger det på personer jag sett i min närhet, dels berättar det något om samhället i stort. Vi gjorde en kortfilm som handlade om två bröder, fast de var yngre. Men vi kände att det fanns mer att utforska. Det kommer mycket ur den tematiken, och när vi hittade historien kände vi att ”det här ska vi göra”.
Hur ser din bakgrund ut? Var kommer intresset för filmskapande ifrån?
– Jag började göra film när jag var 20. Jag har inte gjort så mycket annat! (Skratt) Men jag har alltid varit en cineast och tittat mycket på film. Jag testade att göra film när jag var 20 och tyckte det var det roligaste jag gjort.
Du har tidigare regisserat avsnitt av ”Thunder in my Heart”, en serie som berör unga människor med komplexa känslor. Men även ”Tunna blå linjen” som tittar på samhällsproblem. Det känns som två teman som möts i ”Kevlarsjäl”? Har du tagit med dig något från arbetet med serierna till din långfilmsdebut?
– Vi började med filmen redan 2018, långt innan de andra jobben. Men däremot tackade jag ja till tv-serierna eftersom jag kände att det var något jag kunde göra bra. Att det låg mig nära och var något jag var intresserad av. Därav kopplingen.
– Men jag lärde mig väldigt mycket. Dels fick man göra svåra scener som jag inte hade gjort förut: scener med mycket folk och statister, och scener som är emotionellt krävande. Det förberedde mig för ”Kevlarsjäl”. Vissa scener hade jag nog inte klarat av att göra på samma sätt.
Vilken scen skrämde dig mest på förhand?
– Svåra scener med hundar. Då tänkte man ”hur ska vi klara av det där?” Om man tittar på andra filmer som har gjort scener där hundar blir skadade, då sövde man djuren. Det gör man inte idag. Vi har jobbat med belöningsbaserad träning, och docka och visuella effekter.
Det händer många jobbiga saker i filmen – men hundscenerna känns extra jobbiga att se, inte minst för mig som hundägare. Utan att spoila något… borde vi varna känsliga tittare?
– Det man kan säga är att ”inga djur har kommit till skada på riktigt”. Och man ser egentligen aldrig nånting, eller hur? När vi filmade var hundarna aldrig ens i samma rum. Jag tror att man upplever mer än vad man ser. Det är mycket ljud, ansikten och snabba klipp. Det är jobbigt att titta på, men det är inte något grafiskt.
På tal om jobbiga scener… Det händer något väldigt starkt lite senare i filmen. Robin gör en korkad grej som får oerhört tragiska konsekvenser. Kan du prata lite kring det – utan spoilers?
– Det är en vändpunkt som man inte alls är med på. Vilket bara gör det starkare. Det är en situation där han gör något som han egentligen inte vill. Han blir påverkad av någon annan. Och de förstår inte riktigt konsekvenserna.
– Vi pratade om olika möjligheter. Men om de skulle slå ihjäl någon, så har man många tillfällen att välja att avbryta. Vi ville skriva något som sker nästan av en impuls. Du gör valet, men du fattar inte riktigt vad du har gjort innan det får fruktansvärda konsekvenser.
– En annan sak är att svensk film ofta är väldigt försiktig. Säg att de tänder eld på en kiosk eller snor en moppe… Jag ville göra en film där man får ta i lite. Man ska tro på det man tittar på, men man får också ta i lite i dramatiken, så det inte blir så jäkla fjösigt.
Vad känner du själv saknas i svensk film?
– Jag tycker svensk film får oförtjänt mycket kritik. Jag kan inte säga att det görs mycket bra svensk film, men det görs väldigt bra svensk film. När man själv var ung fanns ju Moodysson som gjorde fantastiska filmer, men nu har vi flera filmskapare som gör riktigt bra grejer. Kvalitetsmässigt mår ju svensk film väldigt bra. Sen är det tyvärr så att publiken inte hittar till den.
– Däremot hade jag önskat att det görs fler bra filmer som har riktigt bra manus. Det är en bristvara. Antingen gör vi arthouse-film som är konstnärligt intressant men som inte är så intresserad av storytelling – vilket behövs om vi ska dra publik… Eller så görs det här jätte-kommersiella som kanske inte håller så hög nivå i skådespeleri och hantverk.
Hur gör man då för att nå ut till en bredare publik? Hur ska ”Kevlarsjäl” hitta den unga publiken?
– Egentligen behövs det mer marknadsföringspengar. Svensk film har inte så bra budget för marknadsföring. Det skulle betyda mycket för svensk kvalitetsfilm om vi kunde affischera överallt på tunnelbanan… Det vi gör istället är att jobba mycket med sociala medier. På Tiktok till exempel. Distributören gör ett fantastiskt jobb med de resurser vi har. Redan nu är det en del bokade biljetter.
Mina fördomar säger att den unga generationen inte tittar på långfilm eller går på bio. Vad tror du behöver hända för att ändra på deras vanor?
– Jättesvår fråga. Det känns som att folk ändå gillar den här filmen. Men kommer de köpa biljett, eller väntar de tills den släpps på streaming? Vi får se.
– Det bästa sättet för att få ungdomar att se svensk film på bio, det är via skolbio. Det är ett fantastiskt sätt att få jättemånga ungdomar att se svensk film. Det satsar vi mycket på. Just svenska ungdomsskildringar ses väldigt mycket på skolor. De går på bio och betalar för det. Men det har inte räknats in i statistiken förut. Det tror jag man ska börja göra nu. Det kan vara tusentals ungdomar som sett filmen, men folk vet inte om det.
– Annars måste man helt enkelt göra film som är relevant för dem. Så de får tillbaka förtroendet för svensk film.
Du nämnde Moodysson som ju slog igenom med ”F**king Åmål”. Vilka andra ungdomsfilmer har varit betydelsefulla för dig när du själv växte upp?
– ”Gilbert Grape” är en sådan guilty pleasure som jag ser om en gång om året. Sen älskar jag Bo Widerbergs filmer, de har betytt jättemycket för mig. ”En kärlekshistoria”… Jag tittade egentligen mer på filmer med unga vuxna.
Hur får du skådespelarna och deras repliker att låta så naturliga?
– En eloge till Pelle som skrivit repliker som är trovärdiga att spela. Det är både en fråga om manus och leverans. Jag har läst manus där det skrivs repliker som knappt går att säga… Men vi gjorde valet att inte skriva ungdomsslang, till exempel. Sen får skådespelarna justera det som de vill.
Vilka utmaningar och vilka fördelar finns det med att jobba med killar som Josef och Rio, som inte agerat innan?
– De allra flesta av ungdomarna i filmen har aldrig skådespelat innan, möjligen som statister. Det viktiga är att man får förbereda dem. En erfaren skådespelare som Torkel har en verktygslåda med sig. Han förberedde sig också, på sitt sätt, eftersom det var en roll han inte hade gjort innan. Men med ungdomarna hade vi en workshop som inte handlade om att repetera scener ur manus, utan improvisationer och teaterövningar – scener som hade kunnat vara med i manus. Vi gick på stan och de fick vara sina karaktärer i en timme, de kunde spela minigolf eller äta glass medan jag gav dem instruktioner.
– Vi hade också kamera-tekniska övningar. Det handlade till exempel om hur man gör för att inte vända sig bort från kameran. Eller att plocka upp något lite långsammare så att kameran hinner följa med. Sådana saker. Den stora utmaningen är att få dem bekväma. De var såna proffs sedan när vi filmade!
På tal om fotot – väldigt snyggt. Vem är din fotograf?
– Josua Enblom, han är ganska ny men vann en Guldbagge för ”Syndabocken”. Det här är bara hans tredje långfilm. Jätteduktig.
– Vi ville att filmen skulle berätta både om nånting hårt, men också nånting väldigt mjukt och vackert – kontrasterna, precis som i titeln: kevlar och själ. De här killarna är väldigt hårda, mem också kärleksfulla och sköra. Det har vi utgått från även i fotot. Blanda något rått och hårt men också vackert och poetiskt.
Kan du nämna några filmer du har tittat på för inspiration?
– Filmskapare som har betytt mycket som jag tittat på är Clio Barnard, bröderna Dardenne, Bo Widerberg, Andrea Arnold… De som blandar diskbänksrealismen med något mer poetiskt och förhöjt. Det var den röda tråden.
”Kevlarsjäl” av Maria Eriksson-Hecht går upp på bio över hela landet 22 augusti. Läs MovieZines recension…
Läs också: 17 nya filmer – så blir den svenska filmhösten 2025
Läs också: Trailerpremiär: Två bröder drabbar samman i svenska ungdomsdramat ”Kevlarsjäl”