Recension: Kevlarsjäl (2025)

Tårmilt och rörande drama om hanteringen av våld

Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl”, namngiven efter Kent-låten, är ett känslodrivet, närgånget porträtt om misshandel och kärleken mellan bröder. En spretig, men också nyanserad och finstämd skildring av två tonårskillars hantering av våld.

Publicerad:

”Det är inte ditt ansvar”, säger den unge Ines (Adja Sise) till sin nye pojkvän Alex (Josef Kersh), strax efter att hon fått en inblick i hans hemförhållanden för första gången. Hon menar att det inte är hans ansvar att ta hand om sin alkoholiserade pappa (Torkel Petersson) och lillebror Robin (Rio Svensson).

Detta är en av filmens två meningar som stannar hos mig när eftertexterna slutat rulla. Den visar på en förståelse för den komplexitet som våld i en nära relation för med sig. En sons instinktiva kärlek till fadern vars oförmåga att hantera ångest driver honom till att misshandla sina egna barn.

Denna dissonans mellan hårt och mjukt är vad som gav upphovet till filmtiteln ”Kevlarsjäl”, enligt regissören Maria Eriksson-Hecht (”Tunna blå linjen”).

”Så länge hjärtat mitt slår
Så minns jag dig när
Du stack ett hål i min kevlarsjäl”

Så lyder en del av låttexten som harmoniserar väl med vad Alex upplever när han först träffar Ines. Någon som trots att hon har ”tre sorters juice” hemma och en fungerande spis möter honom i svärtan. Kärleken mellan dem ger Alex en andningspaus från ansvarstagandet. För första gången försöker han öppna upp sig för en människa utanför familjen.

Ines och Alex är Adja Sises och Josef Kershs första huvudroller. Framför allt Josef imponerar med sin förmåga att ytterst nedtonat skildra de inre kval Alex går igenom. Alex som är familjens diplomat och aldrig tillåts uttrycka sina känslor. Samtidigt är det hans känslor berättelsen till stora delar följer.

Liksom det känslodrivna våldet följer ”Kevlarsjäl” brödernas emotionella upplevelser och emellanåt spretar därför berättelsen åt olika håll. I kontrast till Josef som söker sig till tonårsförälskelsen för en respit, knyter Robin an till den våldssökande, äldre Dennis (Jonay Pineda Skallak) som uttrycker kärlek genom stryplekar. En relation där våldet inte kan annat än eskalera till en förödande följd.

Att skaparna valt att låta känslorna styra är tematiskt försvarbart. Men det medför också att vissa karaktärer lämnas utan avslut och att finstämdheten emellanåt får stå åt sidan för onödigt stora, dramatiska händelser. Obehaget och dissonansen är som starkast i scenerna där Alex får en kram av sin far, eller när Ines och Alex beskriver varandra som en knuten näve vilken möter en fladdrande, öppen handflata.

Likväl, efter visningen på Way Out West delade en kvinna i publiken med sig av hur hon gråtit sig igenom flera scener. Det kommer hon troligen inte vara ensam om.

Filmer som skildrar de tystades berättelser behövs, och bilden av den våldsutsatta och våldsutövande tonårskillen nyanseras. Och ”Kevlarsjäl” är en genuin, tårmild berättelse som berör. Förhoppningsvis hjälper den någon att stärkas i sin berättelse – någon som vet hur det är att älska en person vars handlingar man hatar.


Snabbfakta: Kevlarsjäl

Regissör: Maria Eriksson-Hecht
Manus: Pelle Rådström
Medverkande: Josef Kersh, Adja Sise, Torkel Petersson, Maria Sundbom Lörelius, Hans Olav Brenner, Jonay Pineda Skallak
Genre: Drama
Längd: 101 min
Premiär: 22 augusti 2025
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 4/5

YouTube video