Jag har inte sett nya Star Wars

KRÖNIKA
24 December 2015 | 21:00

Jag har inte sett ”Star Wars”, det ni!

”Star Wars” är tveklöst årets film, åtminstone hype-mässigt. Men tänk om man inte vill se den? Eller inte vågar med risken för att man bara tyckte den var ”okej”?

De flesta hatar nog att vara en ”hater”. Den som när alla svävar på fluffiga moln sitter bittert på en trottoarkant med en cigg och spottar i marken. Som den där ”Saturday Night Live”-sketchen om Debbie Downer som alltid sabbar allas humör med sina bistra sanningar. Jag är ju inte en sådan person egentligen. Men ibland är det oundvikligt. Som när nya ”Star Wars”-filmen har premiär.

Jag hatar inte ”Star Wars”. Men som aktiv användare av social media blir det inte bara tröttsamt utan outhärdligt med alla uppdateringar. Förväntningar inför trailers, förväntningar inför biljettsläpp, selfies när man köper biljetten, profilbilder med lasersvärd (franska flaggans färger är ju sååå förra månaden) etc. Och allt detta innan man sett själva filmen. Jag har inte köpt någon biljett än så jag antar att jag får vänta till våren 2016? Det är okej, jag har inget bråttom. Men jag känner mig lite som utbölingen i plugget. Inte så mycket för att jag inte kan/får/har råd att se filmen, utan för att jag känner mig som den enda som inte är uppspelt likt ett barn på julafton.

Jag hatar verkligen inte ”Star Wars”. Jag gillade ju faktiskt de äldre filmerna (Episod 4-6 om jag inte misstar mig?). De nya har jag inte sett. Jag såg en bild på Jar Jar Binks, det räckte. Men det finns ju så mycket annan bra film, speciellt under julen. Är de inte lika mycket värda? Okej, de är inte en efterlängtad uppföljare till gamla kultklassiker. Men ändå. ”Carol”, Hollywoods första, stora lesbiska kärlekshistoria med Cate Blanchett i ännu en Oscardoftande insats. ”En man som heter Ove”. ”Snobben” för fan. Varför twittrar, instagrammar, facebookar, bloggar eller vloggar ingen om dem?

Det är inget fel på ”Star Wars”. Men det är en science fiction-film, kort och gott. Och precis som många filmer i genren så blir folks reaktioner och inlägg om filmen en aning… intelligensbedövade. ”Yes, yes, yes!” ”Sjukt pepp!” ”Fuck yeah!” Eller bara en bild på en biobiljett. Jag förstår att adrenalinet flödar, men kan ingen förklara? Var är kärleken? Var är poesin? Om en film betyder så mycket – är lite välformulerade känslor på det för mycket att begära?

Jag kommer nog se nya ”Star Wars”-filmen en dag. Men jag rädd. Rädd eftersom jag kanske inte gillar den. Eller bara tycker den är okej. Att få höra ett upprört ”VA?” bara för att det inte är min nya favoritfilm, eller att jag kanske tog en toapaus när jag såg den streamed på datorn istället för på den miljonärsbudgeterade IMAX-biografen. Det finns något (för den icke insatte bisarrt) heligt över den här typen av film med så bred fanskara – man ska älska skiten vare sig man sett den eller inte. Jag vill kunna ogilla ”Star Wars”. Tycker jag den nya filmen suger så tänker jag stå för det. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet.