Intervju

Skribent

Mats Karlsson

15 oktober 2012 | 19:30

Hur rastlös är du, Jens Sjögren?

Jens Sjögren långfilmsdebuterar med dramakomedin "Lycka till och ta hand om varandra" som handlar om en udda vänskap mellan generationerna.

Trots sin debut är Sjögren minst sagt en tusenkonstnär och har testat på många branscher, däribland sångare och programledare. Vi satte oss ner med en väldigt pratglad Sjögren för att se vad han vill berätta med denna udda historia.

Du har varit skådespelare, sångare i ett punkband, regisserat reklamfilm och musikvideo, varit programledare på TV... Hur rastlös är du egentligen?

- Vidrigt rastlös. Jag var ju uppväxt på 70-talet, innan man satte diagnoser på folk. Det är nog tur det. Jag utbildade mig till kock, på grund av att jag var skoltrött och efter kockskolan flyttade jag till Stockholm 17 år gammal. Efter tre år i Stockholm var jag med i en reklamfilm där jag skulle spela Ingvar Kjellsons look-alike som ung. Den gjorde Felix Herngren.  Kortfattat kan man säga att jag nog är medelklassens absoluta narr.

Nu är det din första långfilm, varför just den här historien?

- Det började att jag närde en känsla för fem år sedan om att berätta en längre och större historia och till slut kom min fru med en tom anteckningsbok. Hon sa åt mig att börja skriva ner mina känslor där. Mina tankar börjar alltid med en karaktär och inte en historia och då började jag med den här socialt tondöva tjejen och den ganska inbundna mannen som bär på en sorg och vet inte var han ska göra av den.  Jag ville att de här två människorna skulle mötas och det ville jag göra film på. Jag skrev ett väldigt klyschigt manus som jag visade Calle Haglund, som har skrivit manuset. Hans reaktion var att han tyckte att det var jättefina karaktärer och han började skriva och då förändrades allting till det vi ser i filmen. Jag ville göra en film om modiga människor som vågar blottlägga sina udda sidor och på det sättet förgylla vårt gråa samhälle. Mer magi till folket!

Är det kul att spränga bilar på film?

- Det är precis så roligt man kan tänka sig! Det är en jävla fet sprängning och vi sa det också från början hur viktigt det är att sprängningen blir fet. Men samtidigt viktigt att den inte skulle tas med någon extrakamera. Vi hade en sprängning på oss, för det var det vi hade råd med. Det var med stor ångest vi satte oss bakom kameran och förklara för skådespelarna hur viktigt det var att de satte sina skådespelare. Johan Ulveson hade väldigt stor ångest över att verkligen leverera sina repliker. Men det var fantastiskt roligt, det måste jag säga.

Vilken publik hoppas du ska se den? Du har berättat att du ville göra en film som din mamma kan se.

- Jag tror att många filmintresserade kommer att se den, för att det är en svensk film som ser lite annorlunda ut och har en känsla som många kan tycka om. Men jag hoppas väldigt mycket på en äldre generation också. Dels för att de inte har så mycket film att gå och se och så skulle det vara mäktigt om den äldre generationen kunde möta den yngre generationen i biosalongen.

Har du haft "Amelie från Montmartre" som inspiration?

- Jag tyckte väldigt om filmen när jag såg den. Jag skulle inte säga att jag den så mycket som inspiration, men däremot ligger filmer man tycker om latent i kroppen och ibland gör man något utan att man vet varför. Värmen han har i filmen har jag inspirerats av, så mycket kan jag säga.

Hur kommer det sig att du väljer att sätta en feelgood-story i den tristaste svenska småstad du kunde hitta?

- Jag ville att det skulle vara en generisk småstad. Jag är ju själv småstadskille och jag ville hylla min uppväxt. Jag är den totala motsatsen till Fincher som kör med snygga kameraåkningar. Jag älskar torg som är byggda på 50- och 60-talet. Jag älskar all den estetiken, så därför ville jag göra det i en sådan stad.  Det är berörande med städer för man ska jobba och leva sitt liv i. Jag tycker det är så jävla fint.

Vad blir din nästa film, och hur mycket har din mamma att säga till om där?

- Hehe, nu låter det som detta är ett beställningsjobb från min mamma, men jag kan inte låta bli att tycka om äldre kvinnor. Jag har två projekt som jag jobbar med. Ett där Stina Thuresson skriver manus på och vi är i startgroparna på det. Jag vet inte vad det blir av det än. Det är en väldigt pratig relationskomedi. Det andra projektet har jag precis börjat skriva på och jag hoppas jag får med Calle att skriva manus tillsammans med mig. Det handlar om tro i form av religion, vampyrer och döden. Det andra projektet hoppas jag kan bygga vidare på "Lycka till och ta hand om varandra". Men i januari kommer jag flytta till Los Angeles i fyra månader för att knyta kontakter och för att visa upp mig.

Jens Sjögrens "Lycka till och ta hand om varandra" har biopremiär på fredag. 

| 15 oktober 2012 19:30 |