Historien bakom Japans mest kända skräckfilm

17 Mars 2014 | 20:01

Historien bakom Japans mest kända skräckfilm

Robert Grundström gör en djupdykning i den japanska skräckfilmshistorien.

Snackar man japansk skräckfilm är det först och främst två titlar som dyker upp i huvudet. Den ena är "Ringu" (1998) och den andra är "Ju-on"-serien. Den senare har med tiden blivit av en ikon för japansk skräckfilm och det finns idag ett flertal versioner, uppföljare och remakes av filmerna. Nedan har ni historien om några av Japans mest kända skräckfilmer, vilka filmer som gjorts, vem som regisserat filmerna samt senaste nytt om den kommande "Ju-on"-filmen.

Takashi Shimizu inledde sin filmkarriär som deltidsarbetare på en biograf i Kyoto och även som rekvisitaassistent under mindre filminspelningar. På fritiden skrev också han sina egna filmmanus. Senare frilansade Shimizu också under en tid som assisterande regissör och år 1997 började han studera vid Film School of Tokyo. Efter att ha avslutat ett projekt på filmskolan, i vilket han regisserat och skrivit en kortfilm på ca 3 minuter, blev Shimizu upptäckt av regissören Kiyoshi Kurosawa ("Cure", 1997). Kurosawa brukade gästföreläsa på en av kurserna som Shimizu tog och imponerades av den kortfilm Shimizu regiserat.

Kurosawa introducerade honom för sin vän Hiroshi Takahashi som precis hade börjat jobba med produktionen av en skräckfilm åt det japanska företaget Kansai Telecasting Corporation. Kurosawa rekommenderade att Takashi Shimizu skulle regissera en eller flera delar av filmen. Shimizu skrev ett antal manus för detta projekt på ca 30 minuter långa filmer och det hela slutade med att han ombads regissera två kortfilmer på 3 minuter vardera. Långfilmen som Takahashi skulle producera skulle istället bli en samling av korta skräckfilmer och gå under titeln "Gakkô no kaidan G" ("School Ghost Story G").

1998 skrev och regisserade Shimizu kortfilmerna "Katasumi" ("In a Corner") och "4444444444" ("Ten Fours") som delar av kortfilmssamlingen "Gakkô no kaidan G". Dessa två filmer kom att bli en grund till de senare "Ju-on"-filmerna. Det var även i dessa två kortfilmer som Shimizu skapade flera av de numera välkända karaktärerna i "Ju-on". De två första "Ju-on"-filmerna har ofta misstagits för att vara remakes av Shimizus två kortfilmer. De är enligt Shimizu själv, snarare prequels till storyn i "Ju-on".

Shimizu berättade i en intervju att inspirationen till "Ju-on" bland annat kom från saker han själv var rädd för som barn, men också från en japansk dansgrupp han hade sett.

Dansgruppen uppträdde nakna och täckte sina kroppar med målarfärg innan föreställningarna. Shimizu upplevde deras föreställning som skrämmande när han såg den och bestämde därefter att måla spökena i sina filmer vita.

Man kan säga att "Ju-on"-filmernas story är uppbyggd efter det klassiska "hemsökt hus"-temat, som oftast går ut på att en familj flyttar in i ett nytt hus där allt verkar vara frid och fröjd, men där det egentligen spökar och vistelsen övergår i en mardröm.

Men storyn i "Ju-on" innefattar även element från japanska spökhistorier - "det hämndlystna spöket" (på japanska "Onryō") - som vi ofta ser i japanska skräckfilmer. Expempelvis är karaktären Sadako  i "Ringu" (1998) är ett praktexempel på en så kallad Onryō. Vad som brukar utmärkande för Onryō i filmer, är att spöket oftast brukar vara en kvinna med kritvit hy, vit lång klänning och långt svart hår som täcker för ansiktet.

Huvudstoryn i "Ju-on"-filmerna kretsar kring en förbannelse som vilar över ett hus i Nerima, Tokyo. I huset bodde en gång en familjen Saeki som bestod av Takeo Saeki, hans fru Kayako och deras son Toshio. Vid en tidpunkt blev Takeo övertygad om att Kayako hade en affär med en annan man och ett av hans raseriutbrott slutar med att han brutalt mördar Kayako, sin egen son Toshio och Toshios katt. Då detta skedde uppstod en förbannelse över huset - "Ju-on". Enligt sägnen uppstår denna förbannelse när en person som bär på ett djupt raseri dör. Förbannelsen lägger sig över den plats där personen dött (i detta fall Saeki huset i Narima) och drabbar alla som kommer i närheten av platsen. Sedan de tragiska och skrämmande morden hemsöks huset av familjen Saekis andar som dödar alla som vågar sig in i det och även de som varit i kontakt med någon som besökt huset.

Strax efter produktionen av "Gakkô no kaidan G" påbörjade Shimizu ännu ett samarbete med Hiroshi Takahashi, som då precis hade skrivit manus till regissören Hideo Nakatas "Ringu" (1998), en film som hade stora framgångar i Japan och som satte landet på den internationella skräckfilmskartan. Med hjälp av Takahashi regisserade Shimizu då de två lågbudgetfilmerna "Ju-on: The Curse" och "Ju-on: The Curse 2", som släpptes direkt på video i Japan den 11 februari och 25 mars 2000 och som snabbt blev väldigt populära.

Det var mycket tack vare de internationella framgångarna med "Ringu" (1998), som Takahashi hjälpte Shimizu att utveckla sina två direct-to-video filmer "Ju-on: The Curse" och "Ju-on: The Curse 2" till större biofilmer. Den första filmen "Ju-on: Förbannelsen" släpptes 2003 i Japan och kort därefter köptes rättigheterna för att göra en amerikansk remake med Takashi Shimizu som regissör och bl.a. Sarah Michelle Gellar på rollistan. Senare samma år kom även "Ju-on: Förbannelsen fortsätter" - en uppföljare på Shimizus "Ju-on: The Grudge".

Sony Pictures hade strax efter releasen av Shimizus "Ju-on: The Grudge" skaffat sig rättigheterna till att göra en amerikansk remake av filmen och man bad även Shimizu själv att regissera, vilket han (lyckligtvis) gjorde. Den 22 oktober 2004 släpptes den första amerikanska remaken som gick under titeln "The Grudge".

På rollistan stod Sarah Michelle Gellar, Amber Tamblyn, Bill Pullman, Ted Raimi, Ryo Ichibachi samt den japanske skådespelerskan Takako Fuji som porträtterat karaktären Kayako i samtliga Ju-on"-filmer och även i "The Grudge" och "The Grudge 2" (2006). Takashi Shimizu fick också denna gång jobba med en betydligt tjockare budget (10 000 000 dollar) än vad han gjort tidigare.

Jag minns faktiskt själv när filmen visades på svenska biografer 2005. Jag var runt 14 år och lyckades tillsammans med en kompis ta smyga in på en biosalong som visade filmen. "The Grudge" var från 15 år och biografpersonalen vägrade släppa in oss, så vi köpte biljetter till en film som skulle visas i salongen intill och "råkade" helt enkelt gå in och sätta oss i fel salong där de visade "The Grudge". Jag kunde inte sova på en vecka efter att ha sett den, och nu är det en av mina favoritskräckfilmer.

Nåväl, remaken fick snart en uppföljare som gick under titeln "The Grudge 2" och som återigen regisserades av Takashi Shimizu. Detta kom att bli den sista "The Grudge"-filmen som Shimizu regisserade och även den sista av filmerna som släpptes på bio. Ännu en uppföljare - "The Grudge 3" släpptes 2009 och regisserades av engelsmannen Toby Wilkins som levererade ett mer eller mindre uselt resultat och filmen fick en väldigt tyst direct-to-video release. Själv upptäckte jag att den fanns först förra året när jag skaffade en DVD-box med alla tre filmerna i.

2009 hade Takashi Shimizu gjort sitt och avslutade regissörsmässigt sin inblandning i "Ju-on"/"The Grudge"-filmerna med "The Grudge 2″ som faktiskt var över förväntan i mina ögon, och ett värdigt avslut för Shimizu som regissör för "The Grudge"-serien.

Samma år som Wilkins regisserade "The Grudge 3", släpptes även två längre lågbudget filmer - "Ju-on: White Ghost" som regisserades av Ryûta Miyake och "Ju-on: Black Ghost", regisserad av Mari Asato. Dessa två filmer gjordes för att fira 10-årsjubileumet av "Ju-on"-serien. Men "Ju-on"-förbannelsen slutar inte här.

Det har under en längre tid ryktats om en nyinspelning av Takashi Shimizus amerikanska remake "The Grudge" (2006) vilket än så länge bara är ett rykte. Dock blev det ganska nyligen känt att en ny japansk "Ju-on"-film är i görningen och av titeln att döma låter det som om att detta kan vara det definitiva slutet på serien, i alla fall i Japan.

Titeln på den nya filmen lyder "Ju-on: Owari no Haijmari" eller "Ju-on: The Beginning of the End" och är planerad att få premiär den 28 juni. Shimizu är inte mer inblandad i filmen, än att det är hans story och karaktärer som den baseras på. Istället är det Ochahai Masayuki  som bl.a. regisserat "Kansen" (2004) och remaken av thailändska "Shutter" (2008).

Det skulle inte förvåna mig om serien lever vidare även efter den kommande filmen, låt mig avsluta denna artikel med ett citat från "Ju-on: The Grudge" (2002):

"Ju-on - en förbannelse som uppstått ut en död persons hat. Platsen där denne dog suger upp dennes hat. De som kommer i kontakt med platsen dör, och en ny förbannelse uppstår."

Mer skräckartiklar finns att fördjupa sig i på Roberts blogg.