"Game of Thrones" gestaltning av utländska kulturer är inte okej

Om bara en vecka har vi tyvärr redan passerat halva säsongen. Som kompensation brukar det också vara efter den gränsen som intrigen börjar tätna på riktigt, men redan nu håller det på att byggas upp inför den stora finalen där arméer mobiliseras på flera håll i världen. Krig bubblar under ytan och väntar på att få bryta ut.

Det är även första gången sedan Ned Stark arresterades i första säsongen som två medlemmar ur familjen Stark återförenas. Det har varit nära flera gånger, men nästan varje gång har det slutat i misär och ond bråd död. Jag hoppades väl att deras kram skulle vara lite känslomässigare, lyckligtvis har musiken som vi har kommit att känna igen som Starks signaturmelodi satt helt rätt ton på scenen.

Innan jag sätter igång med att diskutera avsnittets tre viktigaste händelser vill jag påpeka att jag inte är nöjd med hur dothrakierna gestaltas. Det gäller inte endast i tv-serien, utan också böckerna. Det är en helt annan kultur vars levnadssätt alltid har intresserat mig, med undantag för att det finns en våldtäktskultur som representerar (och på ett sätt bekräftar) västvärldens fördomar om livet i mellanöstern. Jag är trött på khalernas öppna snack om att våldta kvinnor, för det är en hemsk stereotyp som missgynnar vår syn på annorlunda kulturer. 

Om de ska ha en öppen våldtäktskultur vill jag att det ska vara lika öppet i Westeros, för att såna saker sker där borta också. Istället är det våldtäkter i det fördolda vi får bevittna, som även om de debatterats i den verkliga världen aldrig diskuteras i serien. Det är ett främlingsfientligt problem som ligger i tiden och som jag inte tror är avsiktligt, men som likväl bör åtgärdas om vi vill leva i en bättre värld. Av exakt samma anledning har jag aldrig benämnt folket bortom muren "vildingar", utan säger alltid "det fria folket" för att representera den humana sidan. För när allt kommer omkring är alla bara vanliga människor.

Det börjar äntligen (!) hända lite positiva saker med Sansa. När Jon Snow efter alla motgångar till slut har blivit en nedbruten människa försöker hon övertala honom om återerövra hemstaden och besegra Ramsay Bolton. För första gången någonsin är det hon som tagit kommandot och stått upp för sin egen vilja. Hon behöver dock fortfarande bli mer handlingskraftig och lära sig att få den viljan igenom på eget initiativ, inte låta ett brev om att Rickon är gisslan hos Ramsay den avgörande droppen.

Vi kan räkna med att Jon Snow mobiliserar det fria folket på två tusen män för att genomföra uppdraget och få omedveten hjälp av Littlefingers armé vars storlek ännu inte har avslöjats i serien. Ramsay kommer alltså att behöva försvara Winterfell från två anfall samtidigt och få sota för allt han har gjort. Särskilt efter Oshas död i dagens avsnitt. Det kan ha varit säsongens hårdaste dödsfall hittills. Jag gillade henne, mycket tack vare den sluga personligheten, men också att hon trots sin bakgrund fattade tycke för de unga syskonen Stark och frivilligt valde att beskydda i dem. Med tanke på antalet dödsfall hittills lär det inte finnas många karaktärer kvar i slutet av säsongen.

Inte mycket finns att säga om den här punkten, likväl är mötet mellan Lannisters och Tyrells avsnittets viktigaste samtal som innebär stora saker för huvudstadens framtid. Familjerna är redo att gå samman och starta ett inbördeskrig för att störta High Sparrow och återta kontrollen över staden, med hjälp Tyrells armé som är på väg. Det är två makter som kommer att braka samman i seriens mest intressanta konflikt där det mycket väl kan innebära att kungamakten störtas och ger folket full frihet. Fram tills Daenerys anländer med sina drakar, vill säga. Jag vill se High Sparrows vemodiga flin när det händer.

Daenerys står för veckans mest dramatiska scen och påminner återigen om varför hon är min favoritkaraktär. Inte för att avsnittet i sig var särskilt dramatiskt, men efter att ha hållits mot sin vilja i några avsnitt vänder hon situationen till sin fördel. På ett inte särskilt hjärtevarmt sätt. Det var för mig väntat att hon på ett eller annat diplomatiskt sätt skulle vinna förtroende över dothrakierna, men jag såg aldrig framför mig att hon skulle mörda alla khaler samtidigt. Det är en iskall kvinna inne i sitt rätta element som inte låter någon stå i hennes väg, en sida som vi inte riktigt har sett från henne sedan tredje säsongen. När hon välter elden och en stund senare kliver oskadd ut från den brinnande hyddan … jag har svårt att finna ord för hur mäktig scenen var. Att alla åskådare knäböjer framför henne tyder på att de är beredda att följa henne.

Scenen kan också öppna för en galen teori och ha en annan innebörd annat än att Daenerys har ett nytt folk vid sin sida. I första säsongen, när hon äter ett hästhjärta, får hon berättat att hennes ofödde son kommer att bli "The stallion who mounts the world", som enligt en profetia i stort sett är khalernas kung: en man som kommer att ena alla dothrakier under en enda ledare och erövra världen.

Att citera hela profetian här är överflödigt, men om man inte tar orden bokstavligt och bland annat bortser från att det är man som utlovats, stämmer hon in väldigt bra med hela konceptet att någon ska förena hela folket erövra världen. Särskilt med tanke på att hennes mål alltid har varit att erövra Westeros. Dothrakierna behöver någon som kan leda dem och vänder sig till personen de anser vara bäst lämpad, hon som besegrade alla khaler. Om det här skulle stämma innebär det inte nödvändigtvis några större förändringar över vad som komma skall, men det är en kul detalj som kan vara en anledning till varför hon vinner dothrakiernas lojalitet.