"Dune"-filmatiseringen som aldrig blev av

Trots att en pandemi kom i vägen och gjorde slutsträckan för Denis Villeneuve adaption av den klassiska science fiction-romanen “Dune” längre än tänkt, så är det nu äntligen dags för nytolkningen av Frank Herberts ikoniserade alster att se dagens ljus. Men det är inte första gången det har satts käppar i hjulen på en produktion av vad många har kallat för en “ofilmbar” berättelse. Och då talar jag inte om David Lynchs försök från 1984, som visserligen är en hel story i sig. Nej, det här är berättelsen om en av historiens största filmer som aldrig blev av.

 

 

De första filmrättigheterna till Frank Herberts roman förskaffades 1971 av Arthur P. Jacobs och hans bolag Apjac International. Jacobs första val för att regissera filmen var ingen mindre än David Lean, men “Lawrence av Arabien”-regissören tackade bestämt nej. Projektet blev liggande medan manusarbete förgick, men Jacobs hann aldrig förvalta sitt inköp då han dog av en hjärtattack 1973, blott 51 år gammal. Året efter Jacobs död gick en fransk bolagsgrupp, ledd av producenten Michel Seydoux, in och köpte rättigheterna med siktet inställt på att den chilenske regissören Alejandro Jodorowsky skulle ta sig an projektet.

 

Efter att Jodorowskys banbrytande filmer “El Topo” och “Holy Mountain” hade blivit oväntat framgångsrika hade nämligen Seydoux lovat regissören att finansiera hans nästa film – vad han än ville göra. Valet landade på Frank Herberts science fiction-alster, ett lika vågat som passande val av avantgarde-regissören. Och att säga att Jodorowsky hade högt flygande planer för sin adaption av “Dune” är en underdrift. Den esoteriske regissören såg framför sig ett spektakulärt epos på 10-12 timmar fullt av kosmisk magi, extravagant bildspråk och storslaget berättande som skulle anamma känslan av att vara på LSD utan att behöva ta själva drogen. Och Seydoux kunde inte göra annat än att ge Jodorowsky det han ville.

 

 

 

Med Seydoux “carte blanche” i bagaget började Jodorowsky samla ihop vad han kallade sina “spirituella krigare”. Först ut var den franske serietecknaren Jean "Moebius" Giraud, som utifrån Jodorowskys manus skapade en storyboard på hela 3 000 teckningar. Som komplettering till Girauds design värvades den schweiziske konstnären H.R. Giger för att skapa antagonisten Baron Harkonnens slott. Den brittiske illustratören Chris Foss togs in för att se över designen på berättelsens skepp och andra strukturer. För filmens specialeffekter anlitades Dan O’Bannon, som tidigare hade arbetat på John Carpenters debutfilm "Dark Star".

 

För filmens musik hade Jodorowsky en vision om att varje planet i filmen skulle ackompanjeras av ett helt eget score, där bland annat gruppen Pink Floyd, som precis var i slutprocessen med sitt album “The Dark Side of the Moon”, anlitades för att utgöra majoriteten av musiken.

 

 

 

Till sin skådespelarensemble valde Jodorowsky att tillsätta sin egen son, Brontis, i huvudrollen som Paul Atreides. Resten av castlistan inkluderade lite mer kända namn – eller vad sägs om Orson Welles som Baron Vladimir Harkonnen, Gloria Swanson som Reverend Mother Gaius Helen Mohiam, David Carradine som Duke Leto Atreides, Geraldine Chaplin som Lady Jessica, Alain Delon som Duncan Idaho, Hervé Villechaize som Gurney Halleck, Udo Kier som Piter De Vries och Mick Jagger som Feyd-Rautha?

 

Som grädde på moset ville Jodorowsky ha ingen mindre än konstnären Salvador Dalí i rollen som universums kejsare, Shaddam IV. Om man tycker att Orson Welles krav, som var att äta middag på sin favoritrestaurang i Paris under varje inspelningsdag, var att ta i så var det ingenting gentemot Dalí. Den välrenommerade konstnären vägrade bland annat att läsa Jodorowskys manus, utan ansåg att hans egna idéer var bättre. Dessutom ville han bli den högst betalda skådespelaren i Hollywoods historia, med en timpenning på 100 000 dollar. Jodorowsky och Seydoux fick Dalí att gå med på att få 100 000 dollar för varje minut han var med i filmen, men kortade ner hans scener och ersatte resten med en prostetisk docka av Dalí för resten av kejsarens scener.

 

 

Trots Jodorowskys smarta hantering av filmens främsta diva började produktionens budget redan vid det här laget att tryta. Två miljoner av filmens totalt 9,5 miljoner dollar i budget hade redan gått åt under förproduktionen av filmen, så Jodorowsky och Seydoux begav sig till Hollywood för att söka ytterligare finansiering. Det visade sig bli lättare sagt än gjort, och den främsta boven i dramat var Jodorowskys ovilja att skära ner sin 10-timmarsversion till producenternas mer traditionella 90-minutersfilm. Det hela slutade med att projektet gick i stöpet och Jodorowsky fick ge upp sin dröm.

 

 

Allt arbete som lades ner på Alejandro Jodorowskys vågade vision gick dock inte helt förlorat. Jean "Moebius" Giraud återanvände många av sina koncept i serieromanen “Inkalen” som han gjorde tillsammans med Jodorowsky. Dan O’Bannon drabbades hårt både finansiellt och psykiskt efter produktionens fall, men fortsatte med sitt manusskrivande och blev några år senare med manuset till en liten film kallad “Alien”. Han plockade även med sig sina fallna Dune-krigare Giraud, Chris Foss och H.R. Giger som alla arbetade med olika illustrationer i projektet, där Gigers ikoniska aliendesign kanske är mest nämnvärd.

 

 

Jodorowskys illustrerade manuskript till “Dune” (en massiv pjäs som bara finns kvar i några få kopior) fortsatte att passera genom Hollywoods korridorer och även om den aldrig fick något hem så märks flertalet influenser från den ogjorda Dune-filmatiseringen i en rad framtida science fiction-filmer, som till exempel “Flash Gordon”, “The Terminator”, “Det femte elementet” och – framför allt – “Star Wars”.

 

Och i en alternativ verklighet hade nog Jodorowskys “Dune” blivit lika banbrytande och populär som “Star Wars” och vi hade alla suttit här och lekt med Paul Atreides-dockor istället för Luke Skywalker-figurer. Tyvärr kommer vi aldrig få veta hur den världen hade sett ut, men det går inte att undgå att tänka på vad som kunde ha blivit om Alejandro Jodorowsky hade fått fullgöra sitt drömprojekt.

 

 

Vill man gå djupare i berättelsen om den misslyckade filmatiseringen, och framför allt höra Alejandro Jodorowsky själv reflektera över processen, så rekommenderas dokumentären “Jodorowsky’s Dune” varmt.