Skräckscenerna vi aldrig glömmer

29 Oktober 2014 | 18:00

7 skräckscener som sabbade vår barndom

Man glömmer aldrig den första gången. Vi minns tillbaka på de otäcka scener som skrämde livet ur oss som små.

Från David Lynch till Stephen King, via psykopatiska barnvakter och obehagliga dvärgar. Det finns filmscener som satt djupa spår hos oss lite mer än andra. MovieZines skribenter berättar om skräckisarna som nästan gav men för livet…

Large Marge i "Pee-Wees stora äventyr"



Alexander Dunerfors: Första gången jag stiftade bekantskap med Tim Burton var jag nog inte mer än fyra, fem år. Redan i sin första långfilm lät han den skruvade känslan för skräck lysa igenom. "Pee-Wees stora äventyr" kan annars lätt misstas för en harmlös familjefilm på videoomslaget. Men vänta bara tills den där scenen där PeeWee Herman sätter sig i lastbilen med Large Marge och får höra hennes skräckhistoria. Visst, scenen och specialeffekten känns ju mest komiska idag, men man glömmer aldrig sitt livs första jump-scare. "On this very night, ten years ago…" framkallar fortfarande rysningar! 

Barnvakten från helvetet i "Handen som gungar vaggan"




Rebecca Unnerud: Det finns betydligt bättre rysare än ”Handen som gungar vaggan” men den onda barnflickan har etsat sig fast hos mig. Jag minns det som igår när jag såg filmen som barn på 90-talet och presenterades för Peyton (Rebecca De Mornay), barnflickan från helvetet. Peytons vackra och ljuva ansikte i kombination med isande blick förstärker obehagseffekten i många av scenerna. Även om jag inte blir fullt så skrämd när jag ser om filmen idag (klyschigt och dåligt slut är detaljer som är svåra att bortse ifrån), så frambringar den fortfarande kalla kårar. Växthuset som rasar är en fantastisk scen men amningsscenerna är klart läskigast (nybliven mamma som jag är). Skräcken att anställa en barnflicka som visar sig vara en psychobitch som har som plan att ta över min familj, bland annat genom att amma mitt barn…

Bakom fiket i "Mulholland Drive"



Viktor Jerner: De allra flesta skulle nog kategorisera David Lynchs skruvade och oändligt krypterade ”Mulholland Drive” som någon sorts dramathriller. Jag personligen tycker dock att den också kan klassas som skräck, då den skrämde livet ur mig och andra när den kom. Just skräck är ju en oerhört subjektiv genre som hänger på våra personliga rädslor, och Lynch hittade fram till kärnan av mina med den här mästerliga filmen. Steg för steg bygger den upp en ohygglig obehagskänsla som kryper under skinnet på en och bryter ibland av med fullkomligt skräckinjagande scener. Den värsta är en som utspelar sig bakom ett fik, där Patrick Fischlers karaktär Dan möts av en helsvart varelse när han ska runda ett hörn. Det var minst fem år sedan som den kombinationen av bilder och musik ärrade mig för all framtid, och mina organ har ännu inte hittat tillbaka till sina ursprungliga platser.

Slutet i "Don't Look Now"




Patrik Linderholm: Ung och dum bestämde jag mig en gång för att se Nicolas Roegs omtalade "Rösten från andra sidan" - ett beslut som kom att resultera en sådan skrämmande syn att näthinnan aldrig skulle bli densamma. Nej, jag syftar inte på den enligt rykten "äkta" sexscenen och skymten av Donald Sutherlands penis, utan om den horribla slutscenen som gjorde kortväxta personer i regnkappor till en av världens mest obehagligaste syner. Jag går fortfarande inte ut om det finns risk för vattenpölar.

Bob i "Twin Peaks"



Jonna Vanhatalo: "Twin Peaks" från 1990 av David Lynch och Mark Frost innehåller många otäcka scener, men de värsta är nog de med Bob. Bilderna av denna man, denna fruktansvärda myt och vedervärdiga figur som symbol för den samlade ondskan människan är kapabel till har förföljt mig i snart 25 år. Som när Bob uppenbarar sig bakom en säng. Klippet är kort och inte särskilt uppseendeväckande egentligen, men stämningen är desto värre och det Bob gjorde förutom att skrämma slag på henne (mamma till mördade Laura Palmer) som i scenen såg honom, var att till synes mordiskt stirra rakt på oss i TV-sofforna under en kort sekund, något som i fallet mig kom att förändra mitt liv. Sedan dess sover jag inte utan att ha lampan tänd och fortfarande går omvägar om jag möter på män med långt, lite lätt grådaskigt hår.

Den onda ungen i "Jurtjyrkogården"




Andreas Samuelson: Jag var cirka sex år och hade aldrig sett filmvåld, på grund av överbeskyddande föräldrar. Jag var nyfiken på skräckfilm och hittade ”Jurtjyrkogården” inspelad på video. Jag såg den i smyg, mitt på dagen. I en scen dyker ett ont barn fram under en säng, skär en man i hälsenan med en skalpell, sedan hans mungipor när gubben skriker innan han börjar nafsa på gubbens strupe. När det egentligen var några sekunder kvar av filmen trodde jag att halva filmen gått. Jag stängde av, gick upp till mamma och bölade men kunde inte berätta varför. I åratal efteråt var jag tvungen att ta sats och hoppa i säng för att undvika skalpellsvingande barn. Det övergick så småningom i att ”bara” titta under sängen varje gång. Så småningom vågade jag se om filmen, inklusive slutet, och konstaterade att den var rätt dålig. Men den där scenen med sängen…

Mördarbilen i "Christine"



Anna Thunman Sköld: Vi var ett tjejgäng som brukade samlas hos varandra och kolla skräckfilm när vi gick i högstadiet. Vi såg en rad halvkassa filmer, ofta i dålig kvalitet både till innehåll och på grund av för flitigt tittande (ränder i bild var en klassiker), och jag var aldrig särskilt rädd de gånger jag var tvungen att gå hem i mörkret. Tills den kvällen vi hyrde Stephen Kings ”Christine”. En John Carpenter-regisserad skräckis om en ondskefull bil. Eller: ”Christine. Body of Plymouth. Soul of Satan”, som trailern från 1983 konstaterar. 

Jag tror jag skulle skratta ihjäl mig om jag såg den i dag. Men då, när jag skulle ta mig de 500 meterna som skilde min kompis och mitt hus åt efter filmens slut, blev jag alldeles kallsvettig. Scenen där busen Moochie Welch förföljs och sedermera manglas av Christine (20 gånger!) låg alldeles för nära till hands och varenda parkerad bil jag passerade var en potentiell Christine som bara väntade på att tända strålkastarna och rusa motorn. Det var utan motstycke de längsta 500 meter jag någonsin behövt gå. Och i många år efteråt hade jag problem med parkerade bilar på öde gator. Särskilt mörka regniga kvällar… då skakade benen på mig. Rejält. 

Vilka skräckscener minns ni med fasa än idag? Kommentera nedan!