Mulholland Drive (2001)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En kvinna och två män färdas i en limousine i Los Angeles. I en frontalkrock som följer dödas alla utom just kvinnan. För henne innebär olyckan att hon räddas från att skjutas av männen i limousinen. Hon drabbas av minnesförlust och förvirrad tar hon skydd i en lägenhet. Dit anländer Betty, en ung kvinna som kommit för att uppfylla sina skådespelardrömmar. Hon möts av Rita, som den förvirrade kvinnan kallar sig och tillsammans söker de efter sanningen om Ritas identitet. Samtidigt får regissören Adam Kesher problem efter flera märkliga och hotfulla möten med den ena udda karaktären efter den andra. Alla vill de att han ger en roll åt den unga och oerfarna skådespelerskan Camilla Rhodes.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MULHOLLAND DRIVE

En film att älska eller att hata
Likt en huvudled delar David Lynchs moderna klassiker in filmupplevelsen i två körfält. Man antingen älskar eller hatar den, förstår eller blir förbryllad, ser den igen och igen eller stänger av efter tio minuter. Men ingen glömmer den och kan man bara se igenom alla rökiga och rödklädda rum och förbi blå askar är det en synnerligen gripande historia om en Hollywooddröm som slutade i en tragedi.

Efter att Lynch i slutet på 1990-talet överraskat alla med att göra sin mest "normala" film någonsin, som passande nog hette "The Straight Story", var det många som antog att den evige drömskaparen var på väg att bli gammal. Men i stället visade sig Lynch vara lika oförutsägbar som sina filmer och valde att gå tillbaka till TV-mediet där han senast skördat framgångar (och motgångar) med kultförklarade "Twin Peaks" som i år fyller 20 år. Det var bara ett problem. Det pilotavsnitt han spelade in ville ingen ha. Det ansågs för mörkt, för konstigt och ha för gamla skådespelare för att tilltala en yngre publik. Men likt den rosa fe som ställer allt till rätt i hans "Wild at Heart" uppenbarade sig plötsligt franske producenten Alain Sarde med en fet plånbok och bad Lynch spela in ett slut till sitt tv-avsnitt för få ihop en långfilm. Regissören var först väldigt tveksam, men gick efter lite funderande med på idén. Resultatet visades sedan upp på röda mattan i Cannes 2001 genom "Mulholland Drive". Och vilken åktur det blev.

Det första man ska tänka på när man ser filmen är att inse att det knappast kommer bli någon historia som följer en rak led. Det handlar inte ens om någon snårig stig i skogen, vi pratar i stället om plötsliga enkelriktningar som upphör, vägar som försvinner ned i blåa hål och falska drömmar både för huvudpersonen och för publiken. Det börjar med dansande steg i jitterbug och slutar i ond bråd död. Ett mysterium helt i Agatha Christie-anda blir utan förvarning ett tragiskt människoöde som kantas av droger, obesvarad kärlek och svartsjuka stark nog att döda för. Och någonstans i mitten hittar vi den då rätt okända skådespelerskan Naomi Watts. Detta blev hennes genombrott och med all rätt. Den förmåga att spela ut olika känsloregister hon visar upp här har hon aldrig senare bemästrat. Kanske för att rollen som Diane (eller Betty) påminde om hennes egen historia som misslyckad skådespelerska i Hollywood.

Har ni av någon anledning inte sett "Mulholland Drive" skulle jag råda till att sluta läsa här för resten av recensionen kommer att avslöja en del detaljer kring handlingen. Något jag i vanliga fall undviker i recensioner. Men ska man prata om den här filmen krävs det helt enkelt att en del överraskningar avslöjas. Så för er som inte upplevt "Mulholland Drive", trevlig filmstund och vi ses sedan.

För er andra (och ni som återkommit), det finns som bekant så oerhört många teorier kring vad filmen betyder, vad handlingen egentligen kretsar kring eller om det bara ska ses som en psykologiskt intressant dröm. Och ska man vara helt ärlig, filmen fungerar som alla dessa begrepp. Men som sagt, Naomi Watts Diane (eller Betty) är den centrala karaktären, vilket egentligen inte blir tydligt efter att filmen är slut. Det är också många bud om kronologin, men jag är redo att skriva under det som de flesta tror, att den del som börjar efter att filmens första två tredjedelar bokstavligen försvinner ned i ett svart hål, är den "riktiga" historien. Ledtrådar till detta finns också i inledningen som börjar kring en svettig kudde en sen natt innan Naomi Watts två timmar senare plötsligt vaknar upp i en annan existens.

Vid hennes sida finns också skådespelerskan Camilla (eller Rita som hon också kallar sig). En ypperligt vacker och sensuell brunett med röd mun och imponerande former. Deras vänskap bildar först filmens hjärta, men visar sig senare vara det fatala misstaget som gör att döden (eller en skitig svart man) sitter och leker med en blå låda. När de två kvinnorna letar efter brunettens identitet, filmen börjar nämligen med att hon råkar ut för en bilolycka och tappar minnet, blir det både spännande och roligt. Dessutom finns här en självupptagen regissör som står för det mesta av komiken, en underbar hyresvärdinna som passar utmärkt i Lynchs hjärtliga, men excentriska persongalleri och en flirtande sekreterare. Lägg till en cowboy som talar i gåtor, en lönnmördare med otur och en flummig kvinna som känner att något dåligt har hänt och ni förstår att det här inte är något avsnitt av Beverly Hills.

Samtidigt är Hollywood själva nyckeln i att förstå "Mulholland Drive". Änglarnas och drömmarnas stad är central för handlingen och kan man se bortom den fräcka stil och det fascinerande bildspråk som Lynch färgar sin film med, så kvarstår en tragisk historia om en ung kvinna som förgjordes helt av de förhoppningar som staden utger sig för att ge till miljontals människor. Den drömbild som först visas upp är lika styckig och staplig som en tv-såpa innan den helvetiska verkligheten visar sig vara allt annat än glamorös. Genom att se filmen på det sättet kan nog de flesta förstå hur Lynch kan ha orkestrerat historien.

På ett detaljplan kan man återigen nämna hans fantastiska förmåga att bygga upp stämningar. Hur ett solgassat Los Angeles plötsligt med rätt musik, ljud och filmning kan bli läskigare än en kyrkogård mitt i natten. Hur fantastiskt bra Naomi Watts är som först bubblande och naivt glad flicka med skådespelardrömmar, och sedan som en bitter och destruktiv själ. Hur underbart bra Angelo Badalamentis musik är. Kärlekstemat på soundtracket kan vara det bästa han gjort sedan ledmotivet till "Twin Peaks".

Att "Mulholland Drive" faktiskt varit en tv-pilot från början är ganska uppenbart och det är framför allt väldigt tydligt var tv-försöket slutade och långfilmsidén tog vid. Det delar också in filmen i dess två viktiga delar. Det som är så imponerande är att i efterhand se hur Lynch vågade behålla i stort sett alla scener från sin ursprungliga tv-inspelning och ändå göra det logiskt (nåja) i sammanhanget. Personer som först får längre scener och som i tv-versionen antagligen varit viktiga bifigurer blir den sortens distraktioner som ibland invaderar våra drömmer. En blick på en person på en fest kan förvandlas till ett helt liv i vårt undermedvetna.

Ska man sammanfatta denna fantastiska film på något sätt så skulle jag nog säga att det som gör att jag fortfarande, nästan tio år efter premiären, kan se filmen när som helst är dess lättillgänglighet. Det kan låta helt absurt med tanke på hur klurig filmen kan framstå första gången, men det är också min poäng. Det finns så mycket att upptäcka, analysera, njuta av eller beröras till att den aldrig känns gammal eller söndertittad. Den går att se som ett konstexperiment, som en tragisk kärlekshistoria eller bara som en haptisk känslofilm utan mål eller mening. Jag kan se den från alla sidor, men det som säger mest är scenen i den mystiska klubb Silencio där all musik och sång mimas. Där vi är tysta men ändå hörs. Där någon sjunger att hon gråter över någons kärlek. Där "Mulholland Drive" drar in åskådaren på sin krokiga väg utan att släppa taget.

Senaste kommentarer
Berkanrb
Hänger med fram tills sista 20minuterna! Sen börjar jag tänka & allt är kört.  😊
Careidas
Är inte det här den flummigaste filmen ever?   Det enda jag kan tänka mig är att den speglar det vi drömmer om när vi sover. En overklig miljö med massa märkliga infallsvinklar, ingen logik alls. Jag tror det är det som är tanken med filmen och isf är det ett mästerverk. För det är precis så här jag upplever mina drömmar..  Går att se om och om igen.. så häftigt och märkligt vackert varje gång.
Filip Stolpe
Den bästa filmen jag sett, se min recension för förklaring. 5/5.
Visa fler (45)

Veckans populära filmer

Visa fler