X-Men: The Last Stand 2006

X-Men: The Last Stand poster

Synopsis

Man har funnit ett botemedel mot mutanter vilket hotar att förändra historien för evigt. För första gången har mutanterna nu ett val: att fortsätta leva med sina krafter trots att det isolerar dem från omvärlden, eller ge upp mutantkrafterna och bli vanliga människor.
Ditt betyg
2.9 av 1,367 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Alexander Dunerfors

1 januari 2008 | 00:00

Underhållning på hög nivå avslutar trilogin

De utstöttas favoritsuperhjältar är tillbaka. I sin tredje biofilm rustar X-männen och -kvinnorna för krig, då nyheten om ett preparat som neutraliserar mutantgenen delar världens mutanter i två läger. Magnetos simpla lösning är att döda alla som stödjer detta ”botemedel”, medan Xavier, de godas vise ledare, är för envars rätt att själv bestämma över sitt liv. När Jean Grey, som antogs vara död efter incidenten vid Alcali Lake, oväntat dyker upp som Fenix ur askan står det klart att hon inte längre är sig själv. Hennes krafter är starkare än någonsin, och hon kan vara ett kraftfullt vapen som Magneto hemskt gärna har på sin sida när den stora striden närmar sig.

Fansens frågor inför trilogins sista del är främst: vilka får ta del av botemedlet och bli vanliga människor? Och vilka stryker med i filmens stora slutstrid på Alcatraz-ön? Trots att närmare 58.000 filmklipp dykt upp på nätet under veckorna innan premiär, kan även den mest inbitne spoilerslukaren vara beredd på stora överraskningsmoment.

Bytet av regissör inför trean sker omärkbart och relativt smärtfritt, för den oinvigde låter nog Bryan Singer (”X-Men 1 & 2”) och Brett Ratner (”Rush Hour 1 & 2”) ändå som samma namn. Visst hade jag hellre sett att herr Singer avslutade sitt verk innan han drog vidare mot nya utmaningar. Han hade troligtvis lagt mer krut på filmens emotionella delar; det ligger stor potential i storyn med ett botemedel, en story som nu bara används som en ursäkt till att starta mäktiga strider. Ratner känns inte helt hemma vare sig i X-Mens eller actionfilmens värld, och för att vara fansen och publiken till lags klämmer han in extra många karaktärer och extra många explosioner. Och vet ni vad, det funkar. Den jämförelsevis korta speltiden är välfylld med avancerade stunts, häftiga superkrafter och dyra specialeffekter som för det mesta ser riktigt bra ut. Alla som tvivlat på Ratners förmåga att ta över ”X”-franchisen kan andas ut – om inte annat så har han grymt duktigt folk omkring sig som gärna döljer hans eventuella brist på erfarenhet.

Som sagt, karaktärerna är många och redan i ”X2” klagade jag på att inte alla fick chansen att visa upp vad de går för, men här känns det inte längre som ett problem. Främst har huvudkaraktärerna fått större utrymme (kan Halle Berrys hot om avhopp haft något med detta att göra?), det går knappt en scen utan att Storm mixtrar med vädret, Wolverine viftar med sina blanka klor eller Mystique förvandlar sig till USA:s president. Ibland för att handlingen kräver det, ibland helt enkelt för att de har tråkigt - men det är just de här små övernaturliga sakerna som gör X-Mens värld så fascinerande. Detsamma gäller även horden av alla mindre karaktärer från X-Men-seriernas enorma universum som Ratner och manusförfattarna tryckt in i sin film. Det är som med de talande tavlorna på Hogwarts: de hade inte behövt vara där, men med dem blir livet så mycket roligare.

Sen kan man inte komma ifrån att alla har sina egna favorithjältar som de gärna hade sett mer av. Att presidentens rådgivare Hank McCoy, även känd som Beast (ja, det är tv:s Frasier bakom masken om du tittar noga) är en jävel på att slåss hinner man endast ana, och vingförsedde Angel har en sådan pytteroll, att den som blinkar i fel ögonblick missar honom (vilket inte hindrar Ben Foster från att visa upp magmusklerna på en av filmaffischens mest framträdande platser).

”X-Men 3” är en film som inte tål alltför djupa analyser. Den som letar missar eller logiska luckor hittar dem lätt (som varför Jean Greys hår är dubbelt så långt jämfört med förra filmen), men vi andra kan vi nöja oss med att det här är en skamlöst underhållande actionfilm, som levererar allt en popcornrulle ska. Och även om trilogin känns komplett och får ett perfekt avslut med ”The Last Stand”, lämnas flera ledtrådar som tyder på att en fortsättning kan komma. Sitt kvar tills eftertexterna rullat förbi så förstår du.

”I’m the Juggernaut, bitch!”

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera X-Men: The Last Stand
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu