Widows 2018

Drama Gangster Thriller
Storbritannien
128 MIN
Engelska
Widows poster

Synopsis

Fyra kvinnor i nutidens Chicago har bara en sak gemensamt: de har alla ärvt sina döda kriminella mäns skulder. De bestämmer sig för att skapa en mer lovande framtid för sig själva.
Ditt betyg
2.9 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

3 november 2018 | 10:00

Feministisk heist-rulle med grandiosa pretentioner

Ständigt intressante Steve McQueen gör ett djärvt försök att kombinera genrefilm och samhällsanalys i den häftigt emotsedda ”Widows”. Trots hög ambitionsnivå och en stjärnspäckad rollista blir slutresultatet splittrat, präktigt och på sina håll onödigt sentimentalt.
Den första kvarten av ”Widows” doftar lätt av ”The Wire”, lite som om David Simon skulle ha vänt blicken mot Chicagos slumområden (och varit lika tekniskt virtuos som han är begåvad manusförfattare). Gangsters och kommunpolitiker jobbar i samma gråzoner, perspektivet är brett socioekonomiskt och samtidigt nära gatan. Här finns rasmotsättningar, korruption och ett stort och varierat persongalleri.

Men också Veronica Rawlins (Viola Davis) som just har förlorat sin make under blodiga omständigheter. Harry Rawlins (Liam Neeson) var en högst kompetent rånare som till slut klantade till det och blev massakrerad av polisen tillsammans med sitt gäng. Förutom en mängd romantiska minnesbilder, som Veronica återupplever under stor och utdragen intensitet ungefär varannan scen, lämnade Harry efter sig en gangsterskuld på två miljoner dollar. Samt ett tummat anteckningsblock med instruktionerna till Det Sista Stora Jobbet.

Veronica har fört en sorts lyxhustrutillvaro och äger själv inte ett öre. När hon nu krävs på skulden under dödshot ser hon ingen annan utväg än att sätta hårt mot hårt. Vilket innebär att samla ihop de övriga gangsteränkorna för att utföra den lukrativa stöten tillsammans.

Samtliga berörda saknar kriminell erfarenhet, men alla är på olika vis hårt ansatta av den rådande ekonomin. Alice (Elisabeth Debicki) vill slippa jobba som lyxprostituerad och Linda (Michelle Rodriguez) förlorade ägarkontraktet över sin butik i samma sekund som maken dog. ”Ingen tror att vi har stake nog att genomföra något sådant här”, menar Veronica på, och dessutom är ju det enda alternativet ond bråd död. Kvinnorna börjar hårdträna inför stöten, som går ut på att plundra kassaskåpet hos slemmiga lokalpolitikern Jack Mulligan (Colin Farrell).

En intellektuell motsvarighet till ”Ocean’s 8”, som en av många stormförtjusta amerikanska recensenter har kallat upplägget. Nu var i och för sig ”Ocean’s 8” en antiintellektuell motsvarighet till den verkliga förlagan här, nämligen BBC-serien ”Widows” som gick på engelsk TV under åttiotalet och blev Lynda LaPlantes stora genombrott. Hon gick sedan vidare och skrev en av de bästa kriminaldeckarna någonsin, ”Prime Suspect” med en viss Helen Mirren i huvudrollen.

Men den här gången har pionjären La Plante själv inte varit inblandad. Istället har McQueen parat ihop sig med Gillian Flynn (”Gone Girl”, ”Sharp Objects”), och möjligtvis har man det samarbetet att tacka för de mera renodlade thrillerelemenenten i ”Widows”. Man kan också beklaga dem.

För här förekommer dessvärre rent löjeväckande vändningar i intrigen, osannolika avslöjanden som möjligtvis hade gått att acceptera i en traditionell såpopera. Saken hjälps inte av McQueen närmast nitiska redovisningsplikt. Han vill adressera varje tänkbar aspekt av det moderna amerikanska samhällets många problem, rasprofilering, korruption, våldsamma män, institutionell rasism, fattigdom, rubbet.

Mycket lovvärt givetvis, och det är trevligt att en sådan här jätteproduktion förordar mångfald och en mer varierad representation i rollistan än vad som är brukligt. Men många sidospår hade kunnat släppas till förmån för en mer koncentrerad upplevelse, och överskottet av karaktärer bidrar till känslan att åtagandet har blivit för stort och svårhanterligt.

Det slösas hejvilt med namnkunniga och skickliga skådespelare som Carrie Coon, Robert Duvall och Jacki Weaver i minimala och ofta betydelselösa biroller. Vem tackar nej till chansen att få jobba med McQueen? Då är det svårare att ursäkta den sentimentalitet som ”Widows” ofta hemfaller åt, särskilt när regissören ifråga så föredömligt har hållit sig borta från sådant tidigare. I fantastiska ”Shame”, exempelvis.

Som genreexperiment och på papperet är det svårt att inte imponeras av ”Widows” bredd, i praktiken är det trist att se så mycket talang drunkna i en överarbetad och stundtals forcerad story.

Anklaga Steve McQueen för upprepning eller sviktande mod kan man under alla omständigheter inte göra.
| 3 november 2018 10:00 |