Waz 2008

Det finns ingen altruism i världen. Med andra ord är alla handlingar en människa utför i grund och botten själviska. Du gör inget med avsikten att enbart hjälpa någon annan. I en vidare mening betyder det också att du aldrig skulle offra ditt liv för din medmänniska. Inte ens för att rädda den du älskar. Denna teori om den själviska genen bygger på en ekvation som heter WΔZ och utgör även filmens kärna. Så, vad krävs det för att du skulle döda den du älskar?

I ett hårt utsatt polisdistrikt i New York jobbar den härdade polismannen Eddie Argo (Stellan Skarsgård). Genom sitt yrke har han sett de värsta sidorna av den mänskliga naturen och har ett rykte om sig att vara en riktig skitstövel. Detta får kollegan Helen Westscott (Melissa George) erfara från första parkett då hon blir utsedd till Eddies nya partner. Hon har svårt att anpassa sig till sin nya arbetsplats och upplever flera av sina kollegor precis lika depraverade som de flesta av de kriminella hon möter.

När Eddie och Helen får ett nytt fall att utreda tycks det först röra sig om ett dubbelmord på ett par. På det ena offrets kropp hittar de dock det obegripliga ordet WΔZ inbrännt och när ett exakt likadant dubbelmord på två bröder inträffar strax därpå börjar misstankarna om en seriemördare att ta form. Allt eftersom fallet fortskrider och Eddie och Helen löser WΔZ-gåtan, blir det även tydligt att allting inte står rätt till med Eddie Argo. Han, och möjligtvis hela polisstationen, bär på en mörk hemlighet som på något sätt är knuten till morden och seriemördaren själv. Vet Eddie Argo vem seriemördaren är?

Denna thriller om den hårdkokta polisen Eddie Argo innehåller många av film noir-genrens ingredienser. ”Waz” har en härligt mörk, nästan kornig ton och det mesta är naturligtvis filmat under nattetid. I denna mordgåta lyckas man förena det stora med det lilla ganska väl när man knyter an större frågor om den mänskliga naturen till samhälleliga fenomen.

Rent visuellt fångar filmen stämningar väldigt bra och förmedlar mycket enbart via sitt bildspråk. Scenerna där man får en inblick i Helens bakgrund och känsloliv är ett exempel på detta. Ljudet av den kedjerökande Eddies brinnande cigaretter när han drar djupa halsbloss är också anmärkningsvärt, då det så perfekt symboliserar den frätande hemligheten han bär inom sig.

De extrema närbilderna, den skakiga handkameran och de snabba klippen är dock störande många i filmens början. Först kanske en halvtimme in i handlingen börjar tempot lugna ner sig och filmen hittar en bättre form.

Både Skarsgård och George gör beundransvärda insatser och George som ett slags moralens väktare känns nästan snäppet bättre. Det som saknas hos Skarsgård beror nog mer på brister i filmens dramaturgi än i hans talang. När Eddies hemlighet väl uppdagas blir i alla fall jag uppriktigt förvånad. Eftersom det rör sig om så starka känslor, hade det varit en fördel att som publik bli inföst på rätt spår tidigare. Då hade nog effekten blivit större. Nu hinner man knappt ta in det som sker. Det subtila berättandet med vilken Helen skildras saknas helt enkelt här. Trots detta sitter jag med tårar i ögonen när det hela är över, mycket tack vare Selma Blairs fina och känsliga framförande i slutscenen.