War Games 2011

Miljön är en stor orsak till det. Den, och skådespelarnas dialekter, gjorde det långt ifrån tydligt var "War Games" är gjord eller utspelar sig, och mina gissningar om England eller Australien kom på skam när det visade sig vara en italiensk produktion. Helt på engelska och åtminstone delvis med amerikanska pengar, men likväl inspelad i Italien av en italiensk musikvideoregissör, Cosimo Alemà. Och jag är ganska övertygad om att dessa detaljer och de skillnader de medför gör mycket för att förmedla en mer annorlunda, en något avig, känsla än om det hade varit en t ex helt amerikansk (eller brittisk) produktion med amerikanska (eller brittiska) pengar.

Vad för dessa vänner (lite äldre och med ett lite, men inte mycket, vanligare utseende än vad vi är vana vid från "vänner råkar ut för jävelskap"-filmer) till skogen? Airsoft.  Airsoft var ett för mig nytt begrepp men enligt Wikipedia går denna hobby "i sin enklaste form ut på att med ett effektbegränsat vapen träffa sina medspelare, precis som paintball". Trovärdiga kopior av verklighetens pistoler och gevär som skjuter platskulor. Ungefär så. Vilket är vad vännerna ska ha roligt med, i skogsmiljön, när de snubblar över tre gamla soldater med äkta ammunition i sina vapen och en attityd som säger att inte en kotte är välkommen i deras skog. Leken blir snabbt en allvarlig kamp på liv och död, för båda lagen.

I "War Games: At the End of the Day" använder Alemà ungefär samma kamerateknik och filter som Alexandre Aja gjorde i "The Hills Have Eyes", och det är effektivt. Inte lika blodigt, inte lika slafsigt, men spännande och framför allt i vissa scener fysiskt jobbig - vare sig det handlar om en kvinnas avsked av den skadade mannen hon är tvungen att lämna för att själv överleva, eller de ångestfyllda skriken av smärta hos kvinnan som hänger i kedjor i skurkarnas boning. Av skådespelarna, helt igenom okända för mig, krävs inga stordåd och således är deras talang på området svårtolkad, men de tillför någonting i sammanhanget mycket viktigare. Känsla. De är kapabla till att visa den sårbarhet som jag tror verkligen behövdes för att kunna bära den här filmen.

Miljö och känsla, det har Cosimo Alemà kommit långt på. Och med musik som, tacksamt nog, inte är det minsta typisk för genren.