Villebråd 2017

Trots ”Wonder Woman”, Charlize Theron i ”Atomic Blonde” och Daisy Ridley i kommande ”Star Wars” så kan Agnieszka Mandat-Grabka vara årets tuffaste filmkvinna. Hennes karaktär Duszejko, en djurälskande pensionär på polska landsbygden, kanske inte låter så spännande men hon är klart vassare rivjärn än vad man först anar.

Filmen är Oscarsnominerade regissören/manusförfattaren Agnieszka Hollands första film i hemlandet Polen (landets Oscarsbidrag) efter arbete med TV-serier som ”The Killing” och ”House of Cards”. Precis som huvudpersonen älskar sina hundar över allt annat så visar Holland en härligt passionerad kärlek till hembygden när kameran sveper över de ljuvliga landskapen.

Men förutom att filmen är vrålsnygga - varannan bildruta är värd att ramas in - så finns det en stark, inspirerande underdog-historia. Pensionerade lärarinnan Duszejko (hon vägrar kallas vid sitt förnamn) kämpar dagligen mot byns män med makt, främst de som jagar djur men även utnyttjar kvinnor. Snart hittas männen döda en efter en - är det skogens djur som börjat utkräva hämnd?

”Villebråd” liknar inget jag sett på bio på många, många år - om någonsin. En thriller som utspelas på landsbygden under växlande årstider (där vinterperioden påminner till viss del om ”Fargo”). En berättelse om en äldre kvinna som utmålad till byfåne kämpar mot fördomar och patriarkat. En hyllning till naturen som vågar ifrågasätta både människans och religionens nedvärdering av djur.

Trots ett rikt persongalleri får de främsta rollfigurerna sin egen personlighet via tillbakablickar eller intimare relationer med vår hjältinna. Det avsläppande triangeldramat mellan Duszejko och två uppvaktande män är särskilt rörande. Det är befriande och ovanligt att se människor på film i deras ålder som är både sexuella och romantiska, som sjunger, dansar och festar.

Men tillsammans med miljöbilderna så är veteranen Mandat-Grabka filmens bultande hjärta. Likt en orädd ångvält full av känslor gestaltar hon en fascinerande och fängslande kvinna, totalt orädd och naken i sitt porträtt av någon som vänt konventioner ryggen och med näbbar och klor strider för det hon tror för. Det är så bra att man glömmer att det är en rollprestation - den här tanten vill man ju träffa på riktigt.

Att filmen är aningen för lång och stundtals ojämn gör egentligen ingenting. Det är omöjligt att slita eller värja sig från Duszejko och hennes tillvaro, vare sig hon röker på och sjunger 1970-talshits eller med gråten i halsen slänger upp ett blodigt kadaver på ett poliskontor. ”Villebråd” må kanske vara för smal för mainstream-massan, eller inte tillräckligt för för indieälskarna. Men jag blir då riktigt lycklig av filmkonst som denna.