Utlämnad 2007

Skulle USA använda sig av tortyr för att få ut information ur misstänkta terrorister? Inte då...! Lyckligtvis kan man alltid flyga dem någonstans där tortyr är tillåtet, tack vare Clinton-administrationes påhitt ”extrem utlämning”. 

Det är vad som händer Anwar El-Ibrahimi, en amerikansk medborgare född i Egypten, som är på väg hem efter en konferens i Sydafrika. Innan han hinner ombord sitt plan blir han bortrövad på terminalen, får en svart säck över huvudet och förs bort till ett okänt land för att bli avklädd, slagen och elchockad utan att USA får smuts under sina naglar. Allt för att han råkar vara fel man på fel plats. Anwar är kemist. En bomb har sprängts. En CIA-agent har dödats. Och ett misstänkt telefonsamtal till Anwars mobil skapar en, rätt osannolik men i det här fallet fullt tillräcklig, koppling.

Rollistan i ”Utlämnad” är imponerande, men outnyttjad. Reese Witherspoon som den frustrerade, ovetande hustrun Isabella får inte så mycket mer att göra än att se gravid ut och skälla ut folk. Hon vänder sig till Peter Sarsgaard, jurist, idealist och en gammal bekant som lovar att använda sina kontakter för att hjälpa henne att få svar. En hjärtlös Meryl Streep personifierar den ondskefulla statliga organisation som beställer, övervakar och inte minst förnekar Anwars förhör. Streeps järnlady får stå i kontrast till Gyllenhaals oerfarne CIA-analytiker. Efter att ha fått sin kollegas hjärna över kostymen får han order om att vakta över den misstänktes stränga bestraffning, men vaknar sakta upp och inser att tortyr kanske inte är det rätta sättet.

”Utlämnad” är den typen av film där varje karaktär är rekvisita, med en endimensionell ståndpunkt och det är ungefär så långt skådespeleriet sträcker sig. Karaktärerna och deras respektive historier balanseras på ett effektivt sätt, även om vissa delar av handlingen onekligen är intressantare än andra. En till synes meningslös romans mellan två unga araber visar sig mot slutakten ha en bärande roll i handlingen, men känns likväl felplacerad och tar fokus från det mer spännande politiska maktspelet.

Jeffersonmonumentet, Washingtonmonumentet och Kapitolium - symboler för amerikansk demokrati – används i regissören Gavin Hoods ”Syriana”-wannabe som bakgrundsmiljöer till de politiska intrigerna. Han mixtrar med händelsernas tidslinje och får oss att ifrågasätta vad exakt de högre makterna vet om vår oturlige egyptier. Oscarsvinnaren bakom ”Tsotsi” skapar även här ett skickligt hantverk, men lyckas inte ro det ambitiösa åtagandet i hamn.

En film om regeringens hemliga procedurer kan troligen klara sig utan ett sidospår om en förälskad terrorist. Istället behöver den en adrenalinkick och en tydlig ståndpunkt i om kontroversiella metoder någonsin kan rättfärdigas eller inte. “7000 Londonbor är idag vid liv, tack vare dessa metoder” säger Streep till Sarsgaard. I en enda replik snuddar man vid den riktigt intressanta frågan gällande tortyr – kan den någonsin rättfärdigas för nationella säkerhetens skull?

Men varken Hood, manusförfattaren Kelley Sane eller någon annan här verkar intresserad av att ge oss något att bita i, och mana till debatt. Istället siktar filmen på att sälja in sin enformiga åsikt genom att säga: ”Se där, din man kan bli nästa person att kidnappas och misshandlas – medan du är på tjocken! Och tro inte att någon hjälper dig då!”