Tyskungen 2013

Deckare Thriller
Sverige
105 MIN
Svenska
Engelska
Tyska
Norska
Tyskungen poster

Synopsis

Författarinnan Erica Falcks föräldrar omkommer i en våldsam bilolycka. Snart blir Erica uppsökt av en man som påstår att han är hennes halvbror, att de har samma mamma, men Erica tror inte på honom. När han kort därefter hittas mördad upptäcker Erica att hennes mamma hade mörka hemligheter från det förflutna som någon gör allt för att behålla dolda. Erica dras längre och längre in i en väv av lögner och ond bråd död.
Ditt betyg
2.0 av 68 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Fjällbackamorden - Tyskungen
Biopremiär
28 juni 2013
DVD-premiär
9 oktober 2013
Språk
Svenska , Engelska , Tyska , Norska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

19 juni 2013 | 12:01

Dålig TV på en bio nära dig

Först de goda nyheterna: Alla de miljoner tittare som har följt "Fjällbackamorden" på SVT kan räkna med en oerhört mjuk och smidig övergång till långfilmsformatet när "Tyskungen" nu får biopremiär. Samma överkonstruerade intriger, färglösa karaktärer och krystade vändningar – nu på vita duken!

Och så de dåliga: Se ovan.

Den här meningen gäller för både de litterära förlagorna och filmatiseringarna: "Hypnotisören" ter sig i en jämförelse med "Tyskungen" som ett djärvt stilistiskt och dramaturgiskt experiment.

Hur roligt det än kan vara att läsa om hur Läckbergs författarhjältinna Erica Falck tränger sig in i murriga vardagsrum och ställer bekymrade frågor till gamla människor, så blir det väldigt snabbt uttjatat när man får se det hela gestaltat. Visst blir vi bjudna på den enstaka vykortsvyn över Fjällbacka, och i de historiska återblickarna syns sommarbruna ungdomar sitta på bryggor i motljus, men genomgående känns "Tyskungen" snudd på klaustrofobisk. Ofrivillig humor blir det först när Erica Falck sätter i system att snubbla över döda kroppar, däremellan är det bara själlöst och ännu värre, tråkigt.

Även om biopubliken inte skulle ha några som helst krav på trovärdighet - här är det ett förhandskrav att inte ha det - så måste det hos en spänningsfilm av det här slaget finnas charm eller framåtrörelse som åtminstone delvis kompenserar för de löjeväckande förvecklingarna. Det är där jämförelsen med "Morden i Midsomer", som ju brukar anföras som ett paradexempel i mysdeckargenren, faller platt.

"Tyskungen" lyckas inte en enda gång göra anspråk på att vara något annat än en mekaniskt utförd kopia av en mordhistoria i idylliskt säregen miljö. Långt, långt innan det ska rafflas i finalen har intresset för både karaktärer och intrig dunstat bort. I det läget gör det varken från eller till att just finalens vändning är parodisk på ett sätt som annars brukar vara förbehållet gamla, riktigt dåliga TV-deckare, eller ännu hellre såpor av "Dallas"-snitt.

Extra frustrerande är vetskapen om att det i den här produktionen återfinns en hel del talang bakom kameran, talang som inte förmår göra någonting för eller mot den historia som tvunget ska berättas för att sedan kunna säljas till Tyskland och andra marknader som annekterades av Beck och Wallander i tidernas begynnelse. 

"Ah, Beck och Wallander", funderar jag drömskt, "där pratar vi verkshöjd!"

Detta efter att ha sett "Tyskungen".

| 19 juni 2013 12:01 |