Troja (2004)

Det är osäkert om Homeros återgav redan befintliga, muntliga historier och sägner eller om han var verkets enda upphovsman. Säkert är iallafall att hans berättelse om kärlek och krig lever än idag, vilket är imponerande.

I det antika Grekland leder den passionerade kärleken mellan prins Paris av Troja och drottning Helena av Sparta till ett krig, som tillintetgör en civilisation. När den unge Paris rövar bort den sköna Helena från sin äldre make, kung Menelaos, upplevs detta som en fruktansvärd skymf. En skymf som kräver blodig hämnd och Menelaos bror, den maktgalne kung Agamemnon, ser här sin chans att angripa det blomstrande Troja...

Till sin hjälp har grekerna Akilles (Brad Pitt), världens främste krigare som har ett enda mål i livet - att hans namn och hans mod ska bli ihågkommet även om tusentals år (med facit i hand kan man säga att han lyckades...). Hans främste fiende på trojanernas sida är prins Hector, Paris bror, även han en duktig krigare. Handsken är kastad - må bäste man vinna!

Wolfgang Petersen växlar skickligt mellan stora, blodiga slag med tusentals soldater inblandade, och intensiva man-mot-man-fighter, två valfria nyckelpersoner emellan. Oavsett vilket är kameran ständigt nära - vi ser pilar som genomborrar folks ben, tänder som slås ut, svärdbladen klingar ovanför våra huvuden känns det som och spjut kastas rakt in i biosalongen. Vi är ständigt mitt i händelsernas centrum, och det är ibland ohyggligt realistiskt.

Vad jag emellanåt kan sakna är mer fokus på, och fördjupning i, karaktärerna och relationerna dem emellan. Något mer "for the ladies" skulle inte skada. Nu har man lite smidigt skrivit in en och annan halvnaken-scen åt både Brad och Orlando för att nöja den kvinnliga publiken, men annars flödar testosteronet innanför Trojas murar. De få kvinnor som är med i filmen ska bara se söta ut och föda barn, ungefär. All fokus ligger på själva kriget.

Annars är "Troja" precis en sådär storslagen och välgjord film som jag hade hoppats på. Den är som en gammal hederlig mastodontfilm. Enorma kulisser och tusentals statister (fastän vi idag troligen har diverse fiffiga dataprogram att tacka för det mesta). Svettiga män i kjolar som slåss för ära och heder. Svärd, sandaler, stekande sol och all denna sand. Dialogen, självklart fylld med ena tänkvärda repliken efter den andra, känns aldrig fånig eller klichéaktig (trots att sällskapet bakom mig fnissade sig igenom hela filmen). Den funkar förvånansvärt bra, troligen tack vare alla dessa fantastiska skådespelare man lyckats samla ihop. Från flickidoler som Brad Pitt och Orlando Bloom till veteranerna Peter O'Toole och Julie Christie - alla gör ett utmärkt jobb och tillför sina roller trovärdighet och den rätta pondusen. Man kan lugnt säga att årets första självklara Oscarskandidat är här.