Top Gun: Maverick 2022

Action Drama
USA
130 MIN
Engelska
Top Gun: Maverick poster

Synopsis

Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av flygvapnets bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell där han hör hemma – en modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw - sonen till Mavericks bortgångne vän Goose.
Ditt betyg
4.2 av 84 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Top Gun: Maverick
Biopremiär
25 maj 2022
DVD-premiär
31 oktober 2022
Digitalpremiär
23 augusti 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Paramount Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

19 maj 2022 | 13:30

Sommarens mest perfekta popcornfilm har landat

Tom Cruise bevisar att gammal är äldst när han får lära upp ett gäng nya, kaxiga stridstuppar inför ett omöjligt uppdrag. Med actionscener som tar andan ur en, ett stort hjärta och lagom dos nostalgi levererar ”Top Gun: Maverick” allt en perfekt popcornfilm ska ha.
Pete ”Maverick” Mitchell, den coolaste killen att bära ett par pilotbrillor på 80-talet, är tillbaka på vita duken. Mer än trettio år har passerat sedan han först dök upp i 1986 års stora biosuccé, och det är som om Mavericks liv stått på paus sen dess. Han bor ensam i en stor, övergiven flyghangar och ser tillbaka på den gamla goda tiden på flygskolan med bitterljuva minnen.
 
Så när chansen uppenbarar sig att träna upp ett gäng nya, unga och självsäkra stridspiloter hoppar han glatt på sin motorcykel igen och styr tillbaks mot Top Gun - skolan för de bästa av de bästa. 
 
”Top Gun: Maverick” är vad man kallar en legacyquel, en uppföljare med många blinkningar till originalet, tänkt att väcka nostalgiska biominnen från förr. Den börjar till och med likadant med scener från flottbasen, identiskt fångade ner till det röda filtret och ”Danger Zone” på soundtracket. Ändå hittar man en bra balans mellan gammalt och nytt. Visst blir det en referensorgie ibland, men oinsatta behöver inte känna sig utanför. Allt du behöver veta förklaras även om du inte sett första ”Top Gun”. Det viktigaste att hålla reda på är att Maverick, som då var lika ung och naiv själv, satt med i samma plan där hans wingman Goose förolyckades. Skuldkänslorna väcks åter till liv när det visar sig att Gooses grabb, Rooster (Miles Teller), är en av hans nya elever - och bitter som tusan.
 
På ett sätt följer filmen samma bekanta mall som originalet - och ja, det finns även en scen med halvnakna svettiga män som spelar beach rugby om sådant är din grej… Men man passar också på att uppdatera och förfina ”Top Gun”-mallen, vilket resulterar i en uppföljare som faktiskt överträffar ettan. 
 
Handlingen är enkel, målet tydligt och insatserna höga. Amerikas främsta stridspiloter ska ge sig in i anonymt fiendeland, utföra en serie farliga manövrar och bomba ett uranium-lager till aska. Det är lite som att träna inför de välkända ”trench run”-scenerna i ”Stjärnornas krig” och jag är förvånad att ingen av filmens karaktärer drar det uppenbara skämtet (de är säkert för unga för att ha sett den ändå). Tom Cruise är visserligen betydligt äldre än sist vi såg honom i rollen, men han glider lätt in i samma gamla våghalsiga och något vårdslösa karaktär, som till och med är redo att bli en slags fadersfigur för sina skyddslingar. 
 
Det är bara att luta sig tillbaka i biofåtöljen och njuta. Här finns ambitiösa och pulshöjande actionscener som känns äkta, för att de till stor del också är det. Tacka Tompa som insisterade på realism och utsatte sina motspelare för månader av träning så att de kunde ratta sina alldeles egna jaktflygplan. Ljudmixen är grym och klippningen hjälper oss hålla reda på ett flertal karaktärer i fartfyllda scener utan att någonsin tappa bort sin publik (ännu en grej som regissören Joseph Kosinski klarar bättre än föregångaren Tony Scott). 
 
Men filmen tar sig också tid för att vila i de lugnare scenerna. Vare sig det handlar om att ge Maverick lite cozy time med nya kärleksintresset, barägaren Penny (Jennifer Connelly), eller ett känslosamt återseende med gamle vännen Iceman (Val Kilmer låter inte sin strupcancer stoppa en fin cameo).
 
Samma dag som filmen fick sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes belönades Tom Cruise med en hedersguldpalm för sin långa karriär, nu inne på det femte årtiondet. Cruise är en filmstjärna som vet vad publiken vill ha, och - likt rollfiguren Maverick - är fast besluten att pusha gränserna och ge det lilla extra. Ihop med stjärnproducenten Jerry Bruckheimer har de snickrat ihop en värdig uppföljare som hedrar originalet men också lyfter till helt nya höjder. Den prickar av allt som ”Top Gun”-fans förväntar sig och det mesta vi vill ha ut av våra popcornfilmer. En publikfriande sommar-blockbuster av det maffiga slaget, kort och gott. Sådana har varit en bristvara under de två senaste pandemiåren. 
| 19 maj 2022 13:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (9)
1
Tråkig, fylld av klichéer och extremt förutsägbar och proppad med löjlig macho grabbig jargong. En film som inte lämnar minsta spår efter sig förutom en gäsp. Men å andra sidan är jag varken en Top Gun fan eller Tompa fan. På plussidan, förvånansvärt snygga och välgjorda flygscener. Spännande blir det dock aldrig.
Läs mer
4
Samma gamla goda, fast mycket bättre! Jag tillhör den skaran som inte riktigt dragits med i hypen hos originalet och därför var det med viss skepsis jag gick in i biosalongen. Därför kan jag glatt meddela att Top Gun: Maverick lever upp till förväntningarna, recensionerna och inkomsterna. Handlingen är simpel men filmen levererar den på ett vis som gör att det ibland inte behöver vara svårare än så. ‘’Maverick’’ (Tom Cruise) har sedan första filmen retat upp amiral på amiral och fått häcken räddad av ‘’Iceman’’ gång på gång (strupcancer stoppar inte Val Kilmer från en fin cameo) men han börjat få slut på utvägar och den sista utvägen blir som lärare till ett gäng elever på Top Gun som ska genomföra ett snudd på ‘’kamikazeuppdrag’’. Alltså flyga in i anonymt fiendeland, genomföra några farliga manövrar och bomba ett uranium-lager till aska i Star Wars manér. Kruxet är att ena eleven är Goose’s son, som minst sagt är bitter (av flera anledningar) vilket komplicerar saker ytterligare. Tom Cruise kliver in med sin sedvanliga karisma och levererar en mer mogen ‘’Maverick’’ på ett briljant sätt. Han retar fortfarande upp amiraler, har lite svårt att följa order men är fortfarande den bästa piloten i branschen (därav undviker han sin oundvikliga befordran som skulle hålla honom kvar på marken) lite som jordens Anakin Skywalker eller luftens Dominic Toretto. Med sig har han ett gäng relativt anonyma talanger som elever där Miles Teller spelar ‘’Rooster’’ (Goose’s son). Miles Teller saknar tyvärr någon karisma eller utstrålning men han visar sin styrka i de scener där det blir konflikt. Tyvärr så överskuggas det av hans snudd på mesiga karaktär där Miles Teller levererar känslorna lite väl stelt. En karaktär som dock fångar mitt intresse är ‘’Mavericks’’ nya flamma Penny Benjamin (Jennifer Connelly som inte ser ut att vara en dag över 35), en barägare med skinn på näsan. Hon är intressantare och tillför mer till ‘’Maverick’’ än vad Charlie någonsin gjorde i första filmen. Jennifer Connelly levererar karaktären på ett utmärkt sätt och hennes kemi med Tom Cruise är stark. Någon form av erkännande bör också ges till Glen Powells kaxiga ungtupp och Jon Hamms skeptiska amiral. Visst blinkas det tillbaka till originalet lite väl mycket ibland men handlingen är medryckande, storyn intressantare och uppbyggnaden för uppdraget är bättre då de förklarar svårigheterna med det. Efter mörkret i The Batman, demonerna i Dr Strange och smärtan i Thor: Love and Thunder så är det skönt med en riktig ‘’feel good film’’. De skulle lika gärna kunna göra en film av den amerikanska fotbollsmatchen på stranden eller av delen där Maverick läxar upp sitt lag på träning för att visa respekt, jag hade bokat biljetter till det också. Actionscenerna är grymma, och äkta. Tacka Tompa som insisterade på realism före CGI, och utsatte sina motspelare för hård träning så de kunde manövrera sina egna jetplan. Hans Zimmers soundtrack är också riktigt grymt och mixen med beatet i Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ förstärker de känslomässiga scenerna, och ger James Bond-vibbar. Tracket må inte riktigt slå på samma sätt som The Batman, Pirates of The Caribbean eller Avengers men det behövs inte. ‘’Danger Zone’’ från första filmen får plats i den första scenen likt originalet och One Republics ‘’I ain’t worried’’ är en riktig radiodänga, visseltracket kommer säkerligen sitta på hjärnan resten av kvällen. Det är originalet on crack helt enkelt. Dock är inte filmen hundraprocentig. Mittendelen får för lite plats för att riktigt bygga upp finalen hela vägen in (fortfarande mycket mer än i förra filmen) och jag hade velat ha lite fler scener med Tom Cruise och Penny som omväxling från all jetfighting och träning. Deras förflutna och deras planer för framtiden hade kunnat utforskas lite mer. En sax hade alltså kunnat behövas för att korta ner finalen som i min åsikt är lite för lång med lite för många vändpunkter. Dessutom tycker jag inte riktigt den täcker alla boxar som jag vill få ut av en komplett film. Detta är dock endast petitesser sett till översikten och i sista scenen med Lady Gagas ‘’Hold My Hand’’ som avrundar filmen reser sig håren på mig och man lämnar eftertexterna med belåten känsla. Betyget landar på 8/10 vilket gör att den hittills är den näst bästa filmen från i år i mitt tycke, bara The Batman överträffar den.
Läs mer
4
Väldigt positivt överraskad , välgjord och betydligt bättre än 1:an. En riktigt bra film, fram med popcornen.
Läs mer
Visa fler