Tillbaka till Bromma (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
1994 gick Anders, Kennet och Steven i samma klass på Bromma gymnasium och följdes av dokumentärfilmaren Martin. Idag är de 38 år, bor fortfarande i Bromma men är i helt olika skeden av livet. När filmaren ger sig in i deras vardag igen visar det sig att livet i Bromma rymmer mer dramatik, dråpligheter och humor än någon kunde tro.

Anders kämpar för att behålla sin image som Mr Framgång, extremskidåkaren Steven är redo för en ny fas i livet efter många år i Alperna, och läraren Kennet är fortfarande singel trots tappra nätdejtingförsök.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: TILLBAKA TILL BROMMA

Brommaklassens diskreta charm
Peter Magnusson repriserar sina tre karaktärer från TV-serien "Blomstertid" och briljerar stundtals, i en komedi som borde ha skippat metaperspektivet och varit noggrannare med den tredje akten.

Nytt år, ny Peter Magnusson-komedi om lagom krisande män mitt i livet där allt ändå blir bra till sist.

Efter publiksuccéerna "Sommaren med Göran" och "En gång i Phuket" går den manusförfattande komikern här all-in och spelar samtliga tre huvudkaraktärer själv. Det gör han mycket bra. Magnusson har uppvisat lyhördhet för diverse manliga stereotyper på TV i många år, här ger han sig själv lagom mycket utrymme för fördjupning samtidigt som tajmingen är bättre än någonsin. 

Det rör sig om tre distinkt skilda individer med den gemensamma nämnaren Bromma som hem och uppväxtort: Den barnslige säsongaren Steven som flyttar hem med en tjugoettårig gravid flickvän för att bli vuxen och återknyta kontakten med sin tonårige son, den karriärkrisande finansvalpen Anders som inte klarar av hustruns yrkesframgångar, samt den hopplöst godmodige och snälla läraren Kennet. Han kan varken säga nej eller bekänna att han i själva verket är kär i bästa kompisen Malin, och börjar därför nätdejta med katastrofartade resultat. 

I ett på det stora hela överflödigt upplägg där filmen har formen av en dokumentär som återbesöker dessa tre män nitton år efter gymnasiestudenten skildras sedan livskriserna och förvecklingarna med Bromma som bakgrund. Magnussons gubbar befinner sig aldrig i bild samtidigt men utövar ändå en sorts subtil verkan på varandras liv genom att deras olika relationer är intrasslade i varandra. Kennets kärleksintresse Malin är till exempel mamma till Stevens tonårige son, och så vidare. Det verkar vara trångt i Bromma, men dessa beröringspunkter tillför filmen ännu mindre än mockumentärupplägget, där en jovialisk speakerröst redogör för förflyttningar i tid och befinner sig precis överallt där något intressant händer.

Fördelen är givetvis att konceptet möjliggör pinsamma tystnader och tillfällen för folk att titta rakt in i kameran när något blir extra tokigt. Behållningen ligger alltså bara delvis i formen och mindre och mindre i historien, som ju närmre slutet den kommer blir överdrivet dramatisk och klichéartad. Man märker det först på att alla börjar springa; i komedier av den här sorten är det ett säkert tecken på att den allvarsamma växeln kommer att ligga i en stund, innan allt blir varmt och mysigt igen. Däremot är många enskilda scener roliga, och dialogen genomgående välskriven. 

Magnusson har gott sällskap av flertalet duktiga birollsinnehavare och lyckas stundtals göra den snälle nörden Kennet, som också är minst lik Magnusson själv till utseendet, riktigt gripande. Näst bäst lyckas han med den förvuxna vagabonden Steven, medan braten Anders oftast förblir en kul schablon. 

"Tillbaka till Bromma" känns på det stora hela som ett kliv framåt jämfört med den juvenila "En gång i Phuket", och det faktum att man blir besviken på hur den i tredje akten så uppenbart avslöjar genrens utnötta konventioner är talande för de inneboende kvalitéerna. Större delen av filmen är underhållande, träffsäker lagom-humor för den invanda publiken. Men det vore kul att se Magnusson i en film som helt och hållet motsvarar hans individuella komiska begåvning. 

Tillbaka till Bromma (2014) – Lyckad komedi som dras ner av malplacerad dramatisk final.
Redan år 2001 i dolda-kamera-programmet “Pyjamas” påvisade Peter Magnusson att han hade en slående begåvning att skildra allehanda karaktärer och i och med dessa skapa obekväma stämningar och ha detta som sin främsta komiska drivkraft. Detta påvisade han ytterligare i “Situation Magnusson” (2007). Men i hans mest minnesvärda verk “Blomstertid” (2009) sätter han den delvis verkliga situationskomedin i fiktiv kontext, vilket ger ett större utrymme att få fram en komisk atmosfär fullt ut. I Långfilmen av miniserien “blomstertid” -”Tillbaka till Bromma” verka komedin fortfarande mycket effektivt, men går delvis vilse i sina dramatiseringar och sin klassiskt romantiska dramaturgi, för att kontraproduktivt få i hop det till en osplittrad film. Vi får åter följa dom tre karaktärerna Kennet, Steven och Anders. Till en början när vi möter dom, som uppföljning på tv-serien, verka livet gå relativt väl för dom, Kennet arbetar fortfarande som lärare och letar optimistiskt efter kärlekens monogami. Anders tro han är på väg att bli befordrad. Och Steven ska bli pappa en gång till och har bestämt sig för att sluta resa och bosätta sig i Bromma. Men snart blir situationerna värre för dom tre männen, Kennet tycks inte finna kärleken på dejtingsidorna utan hyser troligen kärlek för sin bästa vän. Anders får sparken och vågar inte tala om det för sin fru. Och kvinnan Steven vill leva med tycks inte ha samma tankar om familjelivet… Den mockumentära tekniken för att frambringa komik är otroligt effektivt knep för att skapa humor präglat av dess stämningar, med obekväma undertoner. Detta finns flera exempel på, kanske det tydligaste är “The Office” (2001), där kamerorna ökar hela den pinsamma och spända stämningen och som bäddar för komplexitet genom ansiktsuttryck, övrigt kroppsspråk och genom tystnader. Detta appliceras även i “Tillbaka till Bromma”, men utnyttjar dessvärre inte sina stämningar lika väl som den gjorde i “Blomstertid”. Vad som händer under framförallt andra halvan av filmen är att “Tillbaka till Bromma” lämnar sin komplexitet och karaktärskemi för att i stället ge sig ut på dramatikens osäkra väg. Att filmen har dramatiska undertoner är absolut en mycket välplacerad byggsten, men när dramat tar överhand blir det på tok för krystat och lämnar sin indirekta dramaklang till ren romantiska-dramaturgi - dess raka motsats. I stället borde det indirekta dramat följa den komplexa komiken och ta denna vägen konsekvent och se vart filmen ledder, inte fullt ut satsa på att knyta i hop säcken så hårt att den går sönder och allt innehåll åker ut. Dom tre huvudkaraktärerna är ständigt filmens drivande kärna, alla gestaltade av Pete Magnusson, såpas imponerande att jag nästan får för mig att karaktärerna kommer möta varandra. Peter Magnussons stora begåvning är nämligen skådespeleriet och känna in karaktärernas möjlighet till att försätta sig i diverse situationer och detta är en komisk fröjd att få se. För trots att dom tre karaktärerna ger ett visst uttryck för stereotyper, är det alltid medvetet, för att kunna fylla ett tomt skall med en mängd innehåll, som är allt annat än stereotypt och där med skapas mångbottnade karaktärer, som är nödvändiga för hela den komiska tajmingen. Det är som manusförfattare Peter Magnusson (och Martin Persson) ej når fram hela vägen, baserat på att humorns komplexitet ska stoppas i ett tydligt statuerat slut/ett klassiskt klimax i tredje akten, i stället för att låta filmens tragikomiska humor driva den rakt igenom. Men det enskilda i scenerna bringa fram humor, med en stor igenkänningsfaktor och det hela blir på detta planet ändock en lyckad komedi. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Gomer Pyle
Hur kan något dylikt få gå upp på biograferna? När Magnusson ger sig på att spela tre roller själv resulterar allt i en enda stor fars. Jag är tveksam till om detta ens skulle fungera i kortare sketcher. Nä det här var skrämmande dåligt. Ren skit rent ut sagt!
4228-0
ångrar att jag någonsin såg denna.
mickemetal
Storyn är alldeles för förutsebart och humorn saknas! En gång i Phuket var betydligt bättre. Denna film får knappt godkänt!
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler