The Velvet Underground 2021
Synopsis
Dokumentären "The Velvet Underground" utforskar de många trådarna som konvergerade för att få ihop ett av de mest inflytelserika banden inom rock and roll.
Info
Originaltitel
The Velvet Underground
Biopremiär
15 oktober 2021
Digitalpremiär
15 oktober 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Apple TV+
Längd
Fängslande inblick i en musikhistorisk milstolpe
Dokumentären om det experimentella rockbandet The Velvet Underground kännetecknas av samma avantgardistiska stil som Andy Warhols kommersiella succé ”Chelsea Girls”. Svartvita arkivfoton och färgglada videos delar utrymme på en s.k. split screen till ljudet av en rad berättarröster. En ytterst karakteristisk skildring för den särskilt intresserade.
”The Velvet Underground” sätter tonen direkt med ett narrativ som har tydligare kopplingar till bandets låttexter än en traditionell berättarstruktur. Likt en hyllning till bandets insats för kulturvärlden är varje bildruta som ett eget konstverk. Stillbilder på bandmedlemmarna delar plats med inspelade intervjuer från modern tid och äldre inslag från deras glansdagar. Upplägget kan tyckas rörigt, men fungerar utmärkt. Till slut infinner sig en ro i bildspelet som sömnlöst samverkar med berättarrösterna. Den påminner mig om en dokumentär om Jamaika där bildspelet var helt separerat från det som sades. Till slut vaggades man in i en egen rytm som satte en särskild prägel. Exakt samma sak upplever jag här.
Hade jag inte känt till bandets bakgrund sedan tidigare hade min uppfattning av det mycket egenartade uttrycket tytt sig väldigt annorlunda. Då hade jag nog snarare associerat till gymnasiets fotolektioner där dubbelexponerade bilder på gravstenar och döda träd trendade. Vid de scener där regissören Todd Haynes dessutom fläskat på med kryddiga violiner som sågar rakt in i emo-hjärtat uppstår lätt en pubertal känsla, men jag föredrar ändå den framför den standardiserade dokumentärmallen.
I kontrast till Netflix musikdokumentärer som ”Gaga: Five Foot Two”, ”Blackpink: Light Up The Sky” och ”Miss Americana” är fokus här till stora delar på formatet. Att skapa en helhet som återspeglar den insats bandet har gjort för musikhistorien. De första 20 minuterna är dock något stapplande och det dröjer innan intervjuerna gräver i anekdoter som fångar intresset även för den som inte är ett fan. The Velvet Underground är ett namn som cirkulerat bland mina musikervänner, men jag har aldrig direkt lyssnat in mig på dem. Likväl kan jag tycka det är väl så intressant att se musikdokumentärer om grupper och individer som är relativt okända för mig.
Och ”The Velvet Underground” kräver sin cineast, konstkritiker eller musikentusiast för en genomsittning. Den är inte publikfriande vare sig strukturellt eller på narrativ nivå. Att åtminstone känna till namn som Andy Warhol, Nico och William S. Burroughs underlättar. Intresse för hur olika influenser påverkar varandra hjälper också. Dokumentärens starkaste inslag är då den lyckas kontrasterar The Velvet Underground mot 60-talets generella musikscen. När split screen visar både färgsprakande inslag från hippiefestivaler och spelar glada toner från årtiondets topphits samtidigt som de målar upp The Velvet Underground helsvarta aura och introverta framtoning skiner dokumentären som starkast. Och bandets insats som en milstolpe i musikhistorien blir absolut självklar.
Det är ingen lättsmält dokumentär, men för den som underhålls av någonting utöver det vanliga är den högst sevärd. Oavsett om man som tonåring trånat efter Nico eller ej.
Hade jag inte känt till bandets bakgrund sedan tidigare hade min uppfattning av det mycket egenartade uttrycket tytt sig väldigt annorlunda. Då hade jag nog snarare associerat till gymnasiets fotolektioner där dubbelexponerade bilder på gravstenar och döda träd trendade. Vid de scener där regissören Todd Haynes dessutom fläskat på med kryddiga violiner som sågar rakt in i emo-hjärtat uppstår lätt en pubertal känsla, men jag föredrar ändå den framför den standardiserade dokumentärmallen.
I kontrast till Netflix musikdokumentärer som ”Gaga: Five Foot Two”, ”Blackpink: Light Up The Sky” och ”Miss Americana” är fokus här till stora delar på formatet. Att skapa en helhet som återspeglar den insats bandet har gjort för musikhistorien. De första 20 minuterna är dock något stapplande och det dröjer innan intervjuerna gräver i anekdoter som fångar intresset även för den som inte är ett fan. The Velvet Underground är ett namn som cirkulerat bland mina musikervänner, men jag har aldrig direkt lyssnat in mig på dem. Likväl kan jag tycka det är väl så intressant att se musikdokumentärer om grupper och individer som är relativt okända för mig.
Och ”The Velvet Underground” kräver sin cineast, konstkritiker eller musikentusiast för en genomsittning. Den är inte publikfriande vare sig strukturellt eller på narrativ nivå. Att åtminstone känna till namn som Andy Warhol, Nico och William S. Burroughs underlättar. Intresse för hur olika influenser påverkar varandra hjälper också. Dokumentärens starkaste inslag är då den lyckas kontrasterar The Velvet Underground mot 60-talets generella musikscen. När split screen visar både färgsprakande inslag från hippiefestivaler och spelar glada toner från årtiondets topphits samtidigt som de målar upp The Velvet Underground helsvarta aura och introverta framtoning skiner dokumentären som starkast. Och bandets insats som en milstolpe i musikhistorien blir absolut självklar.
Det är ingen lättsmält dokumentär, men för den som underhålls av någonting utöver det vanliga är den högst sevärd. Oavsett om man som tonåring trånat efter Nico eller ej.
| 18 oktober 2021 16:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Velvet Underground
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu