The Tree of Life (2010)

I inledningen ges två medelklassföräldrar på 50-talet beskedet att en av deras söner avlidit. Obotlig sorg och depression följer. Vi hoppar till nutid där en av de andra sönerna nu är en höjdare inom affärsvärlden men minns tillbaka hur han växte upp med sin familj. Den ömma modern som uppfostrade med kärlek, den barske fadern som försöker lära pojkarna livets läxor - och den älskade brodern som ständigt hamnade mittemellan.

Rent hantverksmässigt är det här kanske det minst kommersiella som stjärnorna Brad Pitt och Sean Penn gjort. För svårtillgängligt är bara förnamnet. Första kvarten är ett enda virrvarr av konstnärliga bilder, poetiska ord, viskande röster, opera och ansikten som stirrar vemodigt ut i luften. Lyckligtvis släpps vi så småningom in i en mer begriplig berättelse.

Det är dock en ganska klassisk uppväxthistoria där förste sonen avundas lillebroderns uppmärksamhet, bygger upp hat mot fadern som lär barnen att slåss och starkt visar missnöje mot misslyckanden, och så småniongom känslostormarna kring föräldrarnas bråk om olika syner på uppfostran. Gissa om pappan dessutom är religiös och avundas de rika grannarna.

Många djupa analytiker kan säkert uppskatta en film som denna och gotta sig i hur de helt förstår de många och långa metaforerna och symboliska gesterna, som t ex när några dinosaurier dyker upp eller närbilder på atomer som smälter samman. Och det är ett beundransvärt hantverk men jag går från att vara inledningsvis frustrerad till uttråkad och ointresserad. Det känns som att det inte finns något nytt att säga och jag bryr mig helt enkelt inte.

Att filmen håller på i evigheter gör inte saken bättre. Här har man låtit regissören härja fritt och dra ut på saker i oändlighet. Om ambitionen är att göra en vacker och poetisk film tas udden bort av den ganska klyschiga berättelsen och valet av två Hollywood-stjärnor i rollerna. Samtliga skådespelare gör vad de ska, särskilt de duktiga barnen men Pitt känns lite malplacerad och Penns medverkan kan summeras till cirka tio minuter (att annonsen skyltar med deras namn när ingen av dem har huvudroller är bara ännu ett billigt PR-knep).

När det är dags att runda av så ska filmen plötsligt bli flummig och gå in i drömlandet, en tröttsam stereoptyp men en uppenbar upplösning. När filmen äntligen är slut inser jag att det enda jag fått ut av filmen är träsmak och två och en halv timme mindre av mitt liv. Ska man se på iblandade namn så är det här kanske största, tråkigaste och mest pretentiösa besvikelsen sedan "The Fountain".