The Proposition (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
1880-talets Australien är en laglös tid. Charlie Burns får ett förslag av sheriffen Stanley: För att rädda sin yngre bror Mikey från galgen måste han finna och mörda deras psykotiske, äldre bror. Ett fruktansvärt förslag som han inte kan ignorera. Under tiden försöker Stanley skydda sin hustru Martha från brutaliteterna där de bor, och pressas av sin chef att skapa ordning och reda i staden. En föraning om vad som komma skall växer sig allt starkare för alla parter. Manus och musik av Nick Cave.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE PROPOSITION

Det estetiska tar överhanden

Föreställ dig att du sitter och tittar på dramat ”Pianot”. Då och då, vid oväntade tillfällen i det finstämda dramat, daskas plötsligt stora, råa och blodiga köttbitar i ditt ansikte. Sen fortsätter filmen som att inget har hänt. Så är ”The Proposition”. Ett explosivt rått drama med teatralt tonfall ligger sida vid sida med en poetisk historia om hämnd och moraliska val. Det är vackert och brutalt, skitigt och svettigt i den australiensiska ödemarken med våld som exploderar framför dina ögon i sönderskjutna skallar, piskade människokroppar och ruttnade lik.

Utgångspunkten är att två kriminella bröder tas fast av militären i den australiensiska obygden. Då får brodern Charlie ett erbjudande av Kapten Stanley. Om han mördar sin äldre bror, som är en brutal psykopat, så kommer den yngre brodern Mikey som bara varit medhjälpare att gå fri. Charlie har nio dagar på sig att hitta och mörda sin äldre bror innan den yngre brodern hängs. Medan hans jakt pågår följer vi Kapten Stanley och hans hustru Martha i det förrädiska lugnet före stormen i den by som utgör deras hem. De förmår inte att civilisera landet – men är inte heller redo att anpassa sig själva efter rådande kriterier.

Ofta har det estetiska tagit överhanden i ”The Proposition”. Bild efter bild känns synnerligen arrangerad i siluett mot en himmel, mot en solnedgång, i intrikat skuggmönster i fängelsecellen. Regissören John Hillcoat har tidigare utmärkt sig för egensinniga musikvideor, vilket kan förklara hur bilderna fått ta överhanden över regin. Det blir vackert, men stelt. Allt är så förbannat teatralt, det råder en Dramatenvarning på hela historien vilket kan ha sin grund i det manus som den dramatiska musikern Nick Cave har snickrat ihop. Bildspråket, ljudanvändningen och musiken är extremt effektiv. Filmen är det inte. Den känns lång, seg och smaklös. Jag blir illamående, rastlös och lite trött. Det sägs väldigt lite och när folk väl talar har de inte samtal utan monologer till och med när de är i sovrummet.

I fokus borde egentligen Mikey ha stått, som är den utvalde brodern som antagit erbjudandet och därmed satt en bror liv över en annan, vilket gör att han konstant slåss med sina inre demoner. Men han är mest otroligt brunbränd och rätt ointressant. Det är som att hans skådespelar-egenskaper inte riktigt förmår tränga igenom skägget när han reduceras till att titta plågad på solnedgången. Som en skamfilad Mikey liknar Guy Pearce sannerligen den utmärglade Christian Bale i ”The Machinist”.

Huvudpersonen blir oväntat nog Martha Stanley i Emily Watsons fantastiska gestaltning. Hennes sköra gestalt gör det omöjligt att släppa duken med blicken från första bildrutan till sista som hon skymtar. Hon är en av dessa skådespelerskor som inser att det räcker med små gester för att uttrycka stora känslor. En ensam och passiv hemmafru som kämpar för att bevara civilisationen mitt i den australiensiska ödemarken. Martha arbetar med sin prydliga trädgård med vitt staket och är den enda som fortfarande kämpar för att vifta undan flugorna ur ansiktet. I hennes hus står luften stilla. När till och med hennes yta rämnar och hon kräver en blodig hämnd återstår väldigt lite hopp.

Kapten Stanley gestaltad av Ray Winstone pendlar effektivt mellan sin roll som hennes man där han kämpar för att bevara sin civilisation och sin råa roll där han försöker upprätthålla lag och ordning med de medel han har. Men utvecklingen går inte fram med stormsteg. Snarare kommer hans bräckliga civilisation att raseras när stormen tilltar i styrka runt omkring dem. Runt sitt hus har han och hans fru byggt upp en liten skör trädgård i den torra, rödbrända jorden där prydliga rader av blommor omgivna av vitt staket som kan krossas i en handvändning.

Maktlöshet, frustration och moraliska dilemman. ”The Proposition” håller inte hela vägen, men det är trots allt en omtumlande resa.

Boel Bermann Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Moviemaster
Ray Winstone är riktigt bra i den här.
Marcus
Njaaa.. Jag blev lite uttråkad här. Visst är det snyggt och skådespelarna är bra men det räcker inte riktigt när jag inte bryr mig särskilt mycket om vad som händer. Det kändes bara långt och segt, nej det blir bara en två från mig.
Gomer Pyle
Riktigt brutal och bra westernrulle. 4/5

Veckans populära filmer

Visa fler