The Producers 2005

Max Bialystock (Nathan Lane) är en förkrossad man. En gång i tiden ett stort och respekterat namn inom showbiz, sågas numera samtliga hans pjäser jämte fotknölarna. Vem hade kunnat ana att en komisk version av ”Hamlet” inte skulle bli den publiksuccé man hoppats på?

När revisorn Leo Bloom (Matthew Broderick) ska se över hans bokföring, visar det sig att han är lösningen till Max ekonomiska problem. Leo råkar nämligen uppmärksamma att, med lite kreativ bokföring, kan man tjäna mer pengar på en riktig flopp än en succé! Skattemyndigheten bryr sig nämligen inte om floppar, och investerarna kan inte göra annat än gråta över förlorade insatser. Drar man in en jäkla massa pengar, och producerar sedan en billig katastrof till pjäs som får slå igen efter en enda föreställning, kan man därefter lugnt dra sig tillbaka med återstående kapital på en exotisk playa i Medelhavet och njuta av solen och goda drinkar resten av sitt liv.

Max blir heltänd på idén och efter att ha övertalat Leo, som hatar att ljuga men avskyr sitt jobb desto mer, påbörjas arbetet med att hitta den sämsta pjäs som någonsin skrivits. Valet faller på ”Det våras för Hitler”, en kärleksförklaring till Tysklands forne führer, skriven av en gammal paranoid nazist (Will Ferrell). Det är chockerande, det är fullkomligt smaklöst – de faller genast för den!

”The Producers” är en musikalkomedi med omisskännlig 1950-talskänsla. Parollen ”keep it gay”, som enligt Max’ excentriske regissör Roger de Bris är grunden för en riktigt bra show, gäller för hela filmen då den emellanåt blir ett nästan tröttsamt frosseri i glitter och hysteriska utspel.

Filmdebuterande Susan Stroman, till vardags Broadway-koreograf, har valt att behålla mycket av teaterkänslan i denna film. Skådespelarna talar högt och tydligt, gestikulerar mycket för att inte snacka om att samtliga spelar över så gott de bara kan. Will Ferrell, mannen som inte vet vikten av ”less is more” har för en gångs skull hamnat i helt rätt film. Vi får aldrig se mer än tre väggar i ett rum, och ibland riktar sig skådespelarna direkt till oss i publiken. Stromans lilla knep funkar faktiskt helt ok ifall någon skulle tvivla, och för dem av oss som inte har möjlighet att ta oss till New York och se Mel Brooks’ ”Producers” på Broadway (med Lane och Broderick i huvudrollerna även där), skulle jag gissa på att filmen är så nära live-upplevelsen man kan komma.

Men i slutändan är detta en spelfilm och ska bedömas därefter. Om sanningen ska fram så lämnar filmen mig med blandade känslor. Som musikal är den ljusår från ”Chicago” eller ”Moulin Rouge!” - de flesta musikalnumren är trista och på tok för långa. Filmen klockar in på närmare 2 timmar och 15 minuter, vilket är ovanligt lång speltid för denna genre. Hade jag fått bestämma hade jag inte varit nådig med saxen vid klippbordet, för jag är övertygad om att filmen hade mått betydligt bättre av ett snabbare tempo och kortare sånger. Samtidigt vill ”The Producers” bjuda på en färgsprakande och underhållande show, vilket den gör. Men allra bäst lämpar den sig som komedi, med färgstarka karaktärer och en buskis-komik som trots pinsamma inslag (eller kanske just tack vare dem) gör att du till slut bara inte kan hålla dig för gapskratt. ”The Producers” är bland det roligaste jag sett på länge, men samtidigt lämnar den mycket kvar att önska.

Det bästa har jag sparat till sist. Svenska sekreteraren Ulla, som kliver in på herrarnas kontor och gör en ”Basic Instinct” med sina två meter långa ben, må vara varenda Sverige-fördom personifierad då hon är tokblond, lite lagom blåst och gillar sill och sex, men faktum är att Uma Thurman aldrig har varit så här rolig. Att hon sedan heller inte varit så här snygg sedan ”Pulp Fiction” gör inte saken värre direkt, och kolla in dansen... Som Nathan Lane vid ett tillfälle säger: "God bless Sweden!"