The Paperboy 2012

När Jack ser Charlotte Bless är det kärlek vid första ögonkastet. Att hon är dubbelt så gammal och en white trash-Barbie medan han kommer från en respekterad, konservativ förläggarfamilj, är inget som verkar hindra den sexuellt frustrerade 20-åringen från mycket snuskiga tankar. Att hon snart ska gifta sig med den mordåtalade man som hans bror försöker att fria, kan dock bli problematiskt.

Just den här mordgåtan, i slutet av 1960-talet, är grunden i "The Paperboy". En polisman har blivit brutalt avrättad i ett samhälle vid träskmarkerna utanför Miami, och traktens buse Hilary van Wetter (John Cusack) riskerar elektriska stolen. Kvinnan som började brevväxla med honom under fängelsetiden, och nu är hans blivande fru, övertygar journalisten Wade att nysta i fallet och ta itu med den bristfälliga bevisningen.

Att "The Paperboy" är bokbaserad märks tydligt i att filmen inte fokuserar så mycket på själva storyn, som på dess karaktärer. De finns inte till för att föra handlingen framåt, det är snarare den som hjälper till att skala av dem och visa upp nya sidor hos var och en. Wade (McConaughey), hans lillebror Jack (Efron), assistenten Yardley, Charlotte och till och med hushållerskan (det tar ett tag innan man känner igen henne, filmens narrator, som sångerskan Macy Gray!) är starkt utmålade personligheter med sina egna historier. När de tar sina många avstickare från huvudstoryn känns det dock helt rätt, det här är karaktärer man snabbt lär känna och tycka om. Mycket tack vare grymma rollprestationer - regissören Lee Daniels ("Precious") verkar ha skapat en skön, avslappnad stämning på inspelningen som tillåter en del improvisation och små egenheter som ger filmen en såndär sällsynt realistisk feeling.

Även om Zac Efron är avklädd distraherande ofta för att man ska hinna uppfatta någon egentlig skådespelarbegåvning, övertygar han i en roll långt från sin helylle "High School Musical"-karaktär. McConaughey funkar som alltid som bäst i ett rättsfall (se t.ex. "Juryn"), men det är slemmige John Cusack och lössläppta Nicole Kidman man minns bäst. En Oscarsnominering för Kidman skulle inte kännas helt otänkbar med tanke på Sandra Bullocks ("The Blind Side") och Julia Roberts ("Erin Brockovich") framgångar i snarlika roller, dialekter och stora frisyrer. Det är en tacksam roll, kanske ingen stor utmaning men det är alltid underhållning att se glamorösa stjärnor fula ner sig.

Den var en av Cannes-festivalens mest bespottade och samtidigt omskrivna filmer. Berättelser om dessa stjärnskådisar som fejkar orgasmer eller kissar ner varandra (brännmaneter...) i filmens mest omtalade scener nådde snabbt långt utanför Croisetten. Hur filmen nu kommer tas emot av resten av världen, blir intressant att se. Campy, skruvat eller rent uselt, säger många; jag vill kalla det för knäpp underhållning av den typen som bara "måste ses".

Egentligen förstår jag inte hälften av den kritik som hittills kommit upp. I Lee Daniels "The Paperboy" finns gott om filmiska kvalitéer även vid sidan av den träffsäkra ensemblen. Jag omfamnar även bildspråket som är lekfullt retro, klippningen och musikvalet. Allt skapar känslan av att sjunka ner i en snaskig och snuskig pulp fiction-novell som legat sönderbläddrad och bortglömd framme i solen.

Förvänta dig inget fullt lika omskakande som Lee Daniels "Precious", men upskattar du en välregisserad film som förlitar sig på skådespelarna till hundra procent och vågar kliva utanför den traditionella berättarformen, är "The Paperboy" ett tips i höst.