The Mountain 2018

Unge Andy (Tye Sheridan) jobbar tillsammans med sin far, en avdankad och alkoholiserad konståkare, på en isrink någonstans i 50-talets USA. Andy är en tystlåten och trevande, till skillnad från hans maskulina och dominanta pappa. Han ägnar dagarna åt att utföra sina arbetssysslor i tystnad och betrakta isrinkens sporadiska gäster, innan han kommer hem för att spendera några stela stunder ensam med sin distanserande far.

 

Andys mor är mentalt sjuk och institutionaliserad, så när Andys far plötsligt går bort blir han lämnad ensam, tills den framgångsrike doktorn Wallace Fiennes (Jeff Goldblum) dyker upp. Doktor Wallace åker landet runt för att utföra lobotomier på mentalt sjuka patienter och behöver någon som kan hjälpa till och dokumentera hans arbete. Andy som desperat försöker komma närmre sin mor och som inte längre har någon anledning att fortsätta jobba på isrinken väljer att följa med doktorn.

 

I sina bästa stunder är "The Mountain" fantastisk. Vi får följa Andy och Wallace på sin färd mellan olika mentalinstitutioner, se patienternas uppenbara smärta blandat med oerhört vackra porträtt av USA på 50-talet. Det lågmälda berättargreppet och den sparsamma dialogen gör att filmen känns väldigt intim. Man får veta väldigt lite om protagonisten Andy, som knappt har några repliker, vilket gör att fokus hamnar på Jeff Goldblums karaktär. Vi får betrakta den självupptagna doktorn genom Andys ögon, vilket skapar ett intressant och unikt perspektiv.

 

Jeff Goldblum lyckas skapa en väldigt levande karaktär. Doktor Fiennes är stolt och självsäker. Han är uppfylld av sin självutsedda messiasroll, och vägrar lyssna på den växande kritiken mot hans tidigare brett accepterade lobotomi-teknik. Goldblum gör ett perfekt porträtt av det manliga geniet som vägrar acceptera hur tiderna förändras.

 

Tyvärr blir "The Mountain" snabbt tröttsam. Filmen har ingen tydlig vändpunkt, inga scener som tydligt fångar intresset, vilket gör att den fortsätter mala på i samma långsamma tempo ända till slutet. Den sparsamma dialogen och bristen på insikt i huvudpersonens tankar, är ett nytänkande berättargrepp, men utan en drivande handling eller explosiva nyckelscener känns filmen tråkig. En knappt två timmar lång film kräver mer än ett nytänkande perspektiv.

 

Ju längre filmen löper, desto mer abstrakt blir den. Pretentiösa metaforer blandas allt tätare med långrandiga monologer som endast vagt knyter ann till filmens övergripande handling. Filmens sista tredjedel introducerar dessutom en förvirrad och helt oförståelig karaktär, spelad av den franska legendaren Denis Lavant, vars syfte i berättelsen förblir oklart.