The Lone Ranger 2013

The Lone Ranger poster

Synopsis

Indianen och krigaren Tonto (Johnny Depp) återberättar de okända historierna som förvandlade John Reid (Armie Hammer), en lagens man, till en rättvisans legend. Historier fyllda med stora överraskningar och massor med humor väntar, när de två oväntade hjältarna måste lära sig att samarbeta och kämpa mot korruption och girighet.
Ditt betyg
2.8 av 1,137 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jake Bolin

1 juli 2013 | 23:01

Popcornunderhållning med glimten i ögat

"The Lone Ranger" är en vulgärt påkostad och ofta medryckande cowbojsarsaga för pojkar i nästan alla åldrar, och för de Johnny Depp-fans som inte har fått nog av att se sin hjälte utöva buskiskomik på uppdrag av Disney.

Den hämningslystna cowboyhjäten "The Lone Ranger" fick sin start i en amerikansk radioföljetong under tidigt trettiotal men har genom decennierna sprängt sin vita springare fram genom otaliga TV-serier, långfilmer och serietidningar. Det rör sig alltså om en populärkulturell nationalklenod som Disney nu dammar av i förhoppningen om att därmed skapa en ny och ohyggligt inkomstbringande franchise. För den icke-amerikanska publik som inte har vare sig signaturmelodi eller någon av "The Lone Rangers" många klämmiga catch phrases lagrade i hjärnbarken stavas incitamentet att ta med ungarna på bio och sedan köpa actionfigurerna (och tv-spelet och det upplåsbara liggunderlaget) "Pirates of the Caribbean + Vilda Västern".

Nästan bokstavligt talat: tokrutinerade "Pirates"-regissören Gore Verbinski, som också låg bakom den animerade western-pastischen "Rango", slår ännu en gång påsarna ihop med en rolig gubbe signerad Johnny Depp.

Att den sistnämnde här spelar comancheindianen Tonto trots att skådespelaren aldrig officiellt har styrkt sitt eventuella släktskap med Cherokeserna har retat upp en del människor, som tycker att någon som åtminstone ser ut som en amerikansk urinvånare borde ha fått uppdraget. Så var det minsann i början av femtiotalet när Jay Silverheels, som var son till en stamhövding, gjorde Lone Rangers kompanjon i drygt tvåhundra avsnitt av den klassiska tv-serien utan att behöva gömma sig bakom ett två centimeter tjockt lager smink.

Men utan Johnny Depp skulle "The Lone Ranger" naturligtvis aldrig ha en chans att ta igen sin astronomiska budget. Frågan är om denna rätt grabbiga angelägenhet förmår att bli en ny "Pirates of the Caribbean" som det är. Längden på två och en halv timme kan säkert verka avskräckande för en del. Historien, där den naive distriktsåklagaren John Reid återvänder från graven för att hämnas sin broders död och kämpa mot korruption, slakt av urinvånare och Den Vite Mannens Ondska i allmänhet, berättas också på ett ibland väl omständligt sätt och innehåller tillräckligt många eldstrider, explosioner och halsbrytande stunts på hästryggar för att lämna en fullkomligt utmattad.

Å andra sidan presenterar "The Lone Ranger" ofta just den sortens oförblommerat självsäkra med-glimten-i-ögat popcornunderhållning som gjorde framförallt den första "Pirates"-filmen lyckad. En vanvettig och evighetslång sekvens som innefattar en tågjakt (eller tågduell) utgör det bästa exemplet på ögonblick där rå muskelstyrka och perfekt tajmad humor möts.

Svårare att kapitulera är det inför det faktum att rollistan, för övrigt imponerande som alltid i den här typen av storproduktioner, endast innehåller två kvinnliga karaktärer, där Helena Bonham Carters bordellmamma dessutom får tråkigt lite tid och utrymme att arbeta med.

Det finns också något forcerat och på samma gång stelt över Depps knasiga gester och mimik, en känsla av att hela grejen inte var lika rolig en gång till. Men de orden får man väl äta upp när "The Lone Ranger 7: The Video Game" blir årets julklapp 2020.

| 1 juli 2013 23:01 |