The Judge (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Storstadsadvokaten Hank Palmer återvänder hem till sin far, stadens domare, som är misstänkt för mord. När han beger sig på jakt efter sanningen så börjar han återfå kontakten med sin familj som han lämnade för flera år sedan.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: THE JUDGE

Bortdömt familjedrama
”The Judge” avtjänar sitt straff på klichéernas gravkyrkogård, en dyster plats där bara Robert Downey Jr. och Robert Duvall får dansa och ha roligt. Störst avtryck gör filmen med sin musik – sin hopplöst gråtmilda, kladdigt sentimentala musik.
Redan i den första dialogscenen väcks misstanken om att någonting inte står riktigt rätt till med ”The Judge”. Vi har några sekunder tidigare hälsats välkomna av den typen av etableringsbilder över storstadsmiljöer som i vanliga fall återfinns i vinjetten till generiska juristserier på tv.  Inne på herrtoaletten anklagar en ursinnig åklagare Robert Downey Jr:s stjärnadvokat för bristande moral, varpå denne urinerar på mannens ben och håller ett längre tal där han på bästa Tony Stark-maner säljer in sig själv som en briljant, humoristisk, självsäker och skrupelfri snubbe med välsmort munläder. Men det är varken särskilt roligt eller intresseväckande.

Någonting i ton och tempo skvallrar om en osäkerhet hos regissören, som heter David Dobkin och så gott som uteslutande har komedier som ”Wedding Crashers” och ”The Change-Up” på sitt CV sedan tidigare. Det ska visa sig att Dobkin har ett favoritvapen för att understryka att ”The Judge” verkligen är ett drama: Så fort chansen ges, och gärna också när den inte ges, dränker han ljudspåret i gräsligt sentimental musik. Detta grepp gör att filmen framstår ännu mer som en TV-produktion, dessutom en hiskeligt omodern sådan. Det är en utmattande tankeövning att försöka föreställa sig hur det gick till i klipprummet när man fattade beslutet att inte åtgärda åtminstone några av de ständigt återkommande musiksekvenserna. Borde inte Dobkin, med sin bakgrund i komedigenren, ha reagerat på dessa parodiska inslag? Hade han kanske annat att tänka på? Det går bara att spekulera i detta.

På papperet är ”The Judge” en John Grisham-inspirerad kriminalgåta förpackad i ett familjedrama om moral, pliktkänsla och försoning, där den hemvändande toppadvokaten Hank Palmer måste rädda sin gamla stränga pappa, som är en omutlig domare, från att fällas för mord. I praktiken är det en film som förlitar sig helt och hållet på Robert Duvalls och Robert Downey Jr:s skådespelarprestationer. Med sämre aktörer i de bärande rollerna skulle den inte kunna maskera sin egentliga klasstillhörighet som halvkass TV-film ens i några minuter.

Nu gör ju både Duvall och Downey Jr gubbar som de har gjort förut – den tjurige men moraliskt rakryggade fadersauktoriteten respektive den hyperverbale och elitistiske spjuvern som ska lära sig en läxa om medmänsklighet – så det handlar inte om att bryta ny mark på något sätt. Dessutom får ingen annan karaktär i hela filmen just något utrymme alls att växa eller fördjupas på. Det gäller Vera Farmigas inkvoterade gamla high school-flamma såväl som Hanks yngre, förståndshandikappade bror, som har som gimmick att han hela tiden filmar omgivningen och de övriga familjemedlemmarna med en gammal videokamera. Vid ett tillfälle samlas hela gänget för att titta på filmer från Hank och brödernas uppväxt. Gissa om Dobkin tar det tillfället i akt att vräka på med sentimental musik!

Det är i scenerna där far och son Palmer skriker på varandra om gamla oförätter som ”The Judge” har sitt eventuella existensberättigande (så får deras såriga relation också nästan två och en halv timme på sig att beröra åskådaren). Behållningen ligger uteslutande i Downey Jr:s och framförallt Duvalls rutin och skicklighet som skådespelare.

Och inte i rättegångscenerna, till exempel. Där närmar sig ”The Judge” många gånger det överdramatiska och absurt känsloladdade tonfallet hos den gamla Grotesco-sketch som parodierade amerikansk advokatfilmsdramaturgi. Själva mordfrågan tar bara så pass mycket tid i anspråk att Billy Bob Thornton hinner sticka in huvudet och hämta en kravlös lönecheck, i rollen som åklagare. Det här är Robert Downey Jr och Robert Duvalls föreställning, Billy Bob och alla andra får spela andrafiolen. Mest fiol spelar ändå David Dobkin.
Vissa separata sekvenser var fantastiska, men som helhet: ganska spretig film...
Om ni vill se min videorecension kan ni klicka på nedan länk: https://www.youtube.com/watch?v=hkhPJXa-bYA Hank Palmer är en stjärnadvokat som är ökänd för att fria de värsta av bedragare och han är expert på att böja lagen utan att bryta den. När ett dödsfall inom familjen tvingar honom att återvända hem tvingar det honom även att riva ut alla skellett ur garderoben och konfrontera sin pappa som han inte pratat med sedan de kom överens om att de aldrig mer ville se varandra… Alla bär på hemligheter och det blir inte bättre när det står klart att Hanks pappa skulle behöva Hanks färdigheter just nu… En oerhört spretig film… Pang på rödbetan: Kort sagt så hade man inte bestämt sig för vad detta skulle vara för typ av film. Å ena sidan handlade filmen om det brokiga förhållandet mellan far och son, å andra sidan så handlade filmen om en man som lyckats ta sig från sin hemby, göra succé för att sedan tvingas återvända och konfrontera alla han lämnade. Filmen innehöll även en del thrillerliknande ”deckarmoment” och för att vara en högt betald superadvokat så gjorde Hank (Robert Downey Jr) en del rätt korkade grejer… Allt detta paketerades i en rättegångsfilmsförpackning men utan fingertoppskänslan som krävdes för att ro de här ”Objection-your-honor!” dialogerna i hamn. Det var även inlindat i ”Hollywoodfiltret” med trubadurlåtarna och ”smörstråkarna”. Nu låter detta som en sågning men riktigt så illa var det inte. Jag upplevde ändå filmen som charmig med en del riktigt bra fina sekvenser. Det som är intressant är att när en film tappar mig som åskådare märker jag hur jag börjar fokusera på separata moment i filmen och om de är dåliga blir jag än mer irriterad. Här var de inte dåliga utan tvärtom, ibland var det riktigt bra! Alla huvudrollinnehaverskor/Innehavare var bra (även om Robert Downey jr.:s karaktär påminde mig lite om Tony Stark (Iron Man) i början :)) men allteftersom att filmen löpte på tyckte jag att den fasaden bröts ner och allt blev mer intressant att följa. Även Robert Duvall och Vera Farmiga var bra och som sagt så var det ett par scener som verkligen var bättre än vad filmen som helhet. Om jag hade fått välja så hade jag kortat ner filmen med 40 minuter och fokuserat på relationen mellan far och son, samt livskrocken att komma tillbaks till en stad som man vuxit ifrån och hur man tacklade det. Där fanns de riktiga guldklimparna i en annars väldigt spretig film…:)
Senaste kommentarer
EricLemon
Alldes för lång och för mycket klichéer men räddas av skådespelarinsatserna. Billy Bob är speciellt grym i en scen när han förhör Duvall. 
Bobbys x2 är grymma, Downey gör det som förväntas från honom men detta är Duvalls show, han stjäl i princip varje scen han är med i. Speciellt en när han är i vittnetsbåset och skriker "No No No No No No No" i ren förtvivland. 
Gillar även de både scenerna där de slänger in lite Bon Iver musik, passar väldigt bra. 

The Judge är klart sevärd och får 3/5 från mig.
Douglas_Sthlm
Stämmer in med andra kritiska röster. The Judge var klyschig och övertydlig, även om jag inte sågar den riktigt lika hård. Men visst satte kissandet och det obligatoriska otrohetsbråket i början ribban. Mest irriterad blev jag dock över (den löjligt snygga) highschool bruttan som lägligt hoppade in i ex-fruns ställe, för att sen spela svårflirtad och bitter. Hur hennes och Downey Jr's relation utvecklades mot slutet behöver man inte spoila för att fatta. Jag tycker dock Vincent D'Onofrio gjorde ett gediget arbete som storebror och hans prestationer gav en viss värdighet åt filmen. Rättegångsfilmer är aldrig roliga eftersom de alltid innehåller en kaxig advokat, som går från motgång till framgång och slutligen får den åtalade frikänd. The Judge är inte riktigt så vilket är till filmens fördel, men har otäckt många likheter.
Björn
Lite för långdragen, lite för sentimental, lite för klichéartad och tyckte inte där fanns tillräckligt att hämta på djupet för att verkligen beröra eller göra filmen minnesvärd. Jag har dock sett mycket sämre filmer om far/sonförsoning och skådespelet är bra (särskilt från Duvalls sida, men Downey Jr är inte så dum han heller). Blir en halvskakig 3a till denna.
Visa fler (9)

Veckans populära filmer

Visa fler