The Game Plan 2007

Som nation har Sverige sig skyldigt till IKEA, surströmming och en kommersiellt väl fungerande fauxneutralitet. Det är illa, men en droppe i havet i jämförelse med den massmediala spridningen av amerikanska påfund. Ta till exempel dagens Disneyfilmer. De sprids över världen som en farsot av värdekonservativ skåpmat med urblekta idealbilder på sitt konservomslag. Söndertuggad redan innan den når din gom. Med "The Game Plan" gör Disney det igen – tvingar på publiken präktiga karaktärer och en förutsägbar och moraliskt uppbygglig historia i syfte att locka barnfamiljer till biograferna. ¨ Behållningen för de stackars satar som masat sig för att åse den jättelike Dwayne ”The Rock” Johnson spela förvånad farsa åt den lillgamla flickan Peyton är dock ganska blygsam. Att se hårdingen försöka få fram någon form av uttryck ur sitt ansiktes kräva är föga mer njutbart som att bli mosad av någon av hans patenterade wrestlingmoves.

Hade dessa varit lika förutsägbara som handlingen i denna komedi, skulle The Rock dock aldrig vunnit några priser och aldrig börjat lyfta lönecheckar för att medverka i (och förstöra) filmer. Resten ni behöver veta innan ni trots bättre vetande bakfulla snubblar in på den lokala bensinmacken och hyr "The Game Plan" (att betala fullpris på bio är slöseri med resurser som hade kunnat vigas åt navelluddsskåderi, kottsamlande och origami) är att det inte bjuds på någon belöning för att ha kunnat räkna ut filmens klyschor i förväg.

Manuset bygger på den förmodligen typiskt amerikanska inställningen att kombinationen vuxna män och små flickor är särdeles skrattframkallande. Det kan sammanfattas i en snäv synopsis: Stor stark man är känslig inuti. Liten flicka vill ha pappa. Liten flicka är smart nog att utmanövrera suspekt rysk flickvän för att gänga far med sexig danslärarinna. Alla älskar idrottsman ännu mer när han visar sig ha en söt liten dotter och själv inser att han aldrig borde ha kunnat leva utan henne.

"The Game Plan" är kort sagt vedervärdig. Det indiskreta lovsjungandet av kärnfamiljen verkar taget ur det republikanska partiets programbok, skämten saknar finess att tilltala människor över fem, könsrollerna är stereotypa och allt är tråkigt utstakat och förutsägbart. Förnedring uppstår när den hårde killens tillvaro raseras av glitter, dansklasser och dagmammor. Vore inte Madison Pettis som spelar Peyton avväpnande söt skulle den här smörjan vara outhärdlig – en annan ljusglimt är begåvade Kyra Sedgwick i en biroll.

Den stora känslan av lättnad när filmen är lika påtaglig som om en tung WWF-snubbe precis lyft sin baksida från din bröstkorg. Den stora frågan som kommer att bry dina hjärnceller är om The Rock lyckats vara uslare än Vin Diesel i liknande "The Pacifier". Nu får ni ursäkta mig medan jag ber en stund. Gud bevare oss för amerikanska kärnvärden och Disneys kommersiella casting.

ONÖDIGT VETANDE The Rock är Elvis Presleyfan i verklighet precis som hans rollfigur i filmen, dock kanske i något mindre utsträckning. The Rock har även låtit meddela att det här är den sista filmen i vilken han blir krediterad som med sitt gamla artistnamn instoppat. Framöver ska han enbart registreras under sitt vanliga namn Dwayne Johnson.