The Forgiven 2021

John Michael McDonaghs vackert filmade ökendrama om vita privilegier har en diffust gammaldags storfilmskänsla som för tankarna åt “Lawrence av Arabien”-hållet, “Mitt Afrika”, eller kanske hur en Hemingway-bok skulle te sig i modern filmversion. Känslan av svunnen era är stark och utan karaktärernas Twitterreferenser och mobiltelefoner skulle man lätt kunna tro att handlingen utspelade sig i en obestämd dåtid. 

 

Det postkoloniala temat som ter sig så välbekant får dock en unik twist i McDonaghs regihand, för det står snart klart att trots den fantasieggande och luxuösa miljön; ett slott ute i öknen med swimmingpool och bord som dignar av läckerheter, fullt av vackra människor som dansar och ler, är detta inte folk man vill omge sig med. Persongalleriet består av ytliga, självupptagna, och bortskämda karaktärer, uppassade av inhemska tjänare som ser på med tyst förakt.

 

Privilegietänket bankas in med stortrumman från första stund, via den blaserade läkaren Davids (Ralph Fiennes) nedlåtande kommentarer om ortsbefolkningen när denne bilar med sin fru Jo (Jessica Chastain) på väg mot en extravagant helg hos vännen Richard (Matt Smith) och dennes pojkvän Dally (Caled Landry Jones) i Marocko. Men på vägen krockar David (som är alkoholist och redan fått i sig alltför många drinkar) med Driss (Omar Ghazaoui), en pojke från orten som försöker stoppa den skenande bilen i hopp om att sälja fossiler till rika turister.

 

Pojken avlider omedelbart och paret tar med liket till huset, där Richard försäkrar dem om att han inte kommer få några problem med polisen eftersom det var en olycka. Pojkens pappa Abdellah (Ismael Kanater) dyker dock upp med sin chaufför Anouar (Said Taghmaoui) och kräver att David följer med honom och liket tillbaka till deras hemstad för att ge Driss en ordentlig begravning enligt lokal sedvänja. Medan David tvingas lära känna den värld han så lättvindigt förkastat, festar Jo vidare och börjar flirta med amerikanen Tom (Christopher Abbott), påhejad av Richard.

 

“The Forgiven” är en mörk satir som lyckas väl med att skapa en obehaglig ton i allt det glittrande festandet, där många skratt fastnar i halsen. De färgsprakande fyrverkerierna, till exempel, som råkar gå av just när Abdellah ska köra iväg med sin döde son. Små detaljer som Abdellahs blick på Davids drinkglas när denne ska förklara olyckan ger karaktärerna dimensioner och låter oss lära känna dem, och lägga pusselbitar på plats från vad vi ser genom deras respektive ögon.

 

Filmen kan liknas något vid en mörkare och mer strömlinjeformad “The White Lotus”. Skådespelarensemblen är riktigt fin, och deras respektive karaktärer kompletterar varandra bra; Fiennes och Chastains karaktärsutveckling som går åt olika håll, Smiths “goda värd”-egenskaper utanpå en rätt så oempatisk insida, Kanaters ögon som förmedlar så mycket. Även karaktärerna i periferin, gubbarna med ölmagar kring de unga ryskorna i bikinis, Codys (Abbey Lee) vilda dans, drogerna, champagnen, och de stoiska tjänarna som får städa upp efter kalaset…

 

Så även om filmen är inbäddad i ett postkolonialt paket som varken känns särskilt nydanande eller nyanserat, och inte gräver alltför djupt vad gäller karaktärsstudier heller, speglar den väl hur många västerlänningar beter sig på platser med fattig lokalbefolkning. De vackra miljöerna gör definitivt avtryck på näthinnan, men framför allt efterlämnar filmen en hel del om vår värld att begrunda.