The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes 2023

The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes poster

Synopsis

En prequel till "The Hunger Games" som utspelas 10 år efter kriget som delade landet. Vi får följa Coriolanus Snow vid 18 års ålder, flera år innan han skulle bli Panems tyranniska president. Coriolanus är stilig och charmig, och även om det är svåra tider för Snow-familjen, ser han en chans till en förändring när han väljs till mentor för de 10:e hungerspelen. Snabbt krossas han glädje när han får i uppdrag att vara mentor för en flickan från fattiga distrikt 12.
Ditt betyg
2.9 av 31 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes
Biopremiär
17 november 2023
DVD-premiär
19 februari 2024
Digitalpremiär
14 februari 2024
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Katarina Emgård

14 november 2023 | 16:25

Hungersaga i nöd av tydligt fokus

RECENSION. Coriolanus Snow intar scenen i ”The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” tillsammans med sångfågeln Lucy Gray från Distrikt 12. En färgstark, väldesignad föregångare som gestaltar krigets efterdyningar, men också brustna hjärtan, trasiga vänskapsband och mycket, mycket mer…
Francis Lawrence, som stod för regin till de tre senaste ”The Hunger Games”-filmerna ligger också bakom filmatiseringen av Suzanne Collins senaste Panem-dystopi. Denna gång får vi följa president Coriolanus Snows tidiga år: från barndomen under krigstiden till sin plats i Capitols bestämmande toppskikt. Vägen dit är kantad av allt från svek och plötslig död till starka familjeband, politiskt problematiska vänskaper och en klassisk kärlekssaga. Och lika krokigt som Snows livsöde, är också filmens handling.
 
Det är tid för de tionde Hungerspelen och tittarsiffrorna har dalat. För att locka folket till tv-apparaterna ombeds därför årets toppstudenter i Capitol att agera mentor åt varsin deltagare. Den som vinner publiken vinner också Plinthpriset. Ett pris som Snow behöver för att kunna fortsätta studera vidare på universitetet då hans familj, efter faderns bortgång, förlorat sina pengar och är på väg att bli vräkta.
 
Snow får tilldelat sig Lucy Gray. Hon tillhör Distrikt 12 och är en otrolig sångerska. En talang hon visar upp redan under direktsändningen av slåtterdagen. Hennes röst ljuder rakt in i Snows hjärta och kort därpå är förälskelsen ett faktum.
 
Att få följa en ung mans resa från godhjärtad pojke till illasinnad vuxen med smak för våld, en form för hobbypsykologiserande av antagonister, är en berättelse som skådats förut. De senaste åren har det blivit populärt att gestalta skurkar och deras snyftiga barndomshistorier för att i viss mån kanske berättiga deras beteende. Förutom Anakin Skywalker/Darth Vader har vi fått se både Jokern och Maleficents trasiga bakgrunder. Tom Blyth (Coriolanus Snow) får relativt tidigt vet av sin kusin Tigris (Hunter Schafer) att hans far genomstrålade av hat. Av Dr. Volumnia Gaul, spelens designer, får han tilldelat sig idén om att människan föds våldsam och för att stävja detta ”naturliga” tillstånd krävs civilisationen = ordning = hungersspelen.
 
Denna klassiska frågeställning har legat till grund för många berättelser och fungerar som premiss även här, om det inte vore för att filmen också försöker vara en kärlekssaga, en krigsfilm och en obehaglig sci-fi-rulle med 50-talsestetik. Indelad i tre kapitel förvisso, men med sidor som klibbat ihop.
 
Mot slutet har jag glömt bort de barn som fått sätta livet till för att upprätthålla de rikas glamorösa tillvaro i huvudstaden. Dem som de ohämmat låtit döda för nöjes skull. Detta i sig bygger förvisso på, om än på ett oväntat sätt, den mörka känslan av växande människoförakt som Snow när, men så mitt i detta ljuder också en ballad. En ballad om Lucy. Flickan som förvirrade in sig i en skog och försvann… också hennes förkärlek för en viss sorts växt vid namn Katniss.
 
”Twilight”-franchisen startade tillsammans med ”Hunger Games” en trend med young adult-filmer där jag tycker dessa var bland de mest välgjorda med sina frågeställningar kring vad som är underhållning, var gränsen går mellan klickvänlig journalistik och nyhetsrapportering och vad som är värt att offras för att upprätthålla ”ordningen”. Eller kort och gott - vad definierar en civilisation?
 
Och även om dessa teman genomsyrar stora delar av ”The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” är den dessvärre för informationsmättad och pumpad med tvärberättelser för att ha ett riktigt fokus. Förutom kostymerna då – som liksom förut briljerar. Så stort tack till kostymdesignern Trish Summerville som fångat sommarens virkat-mode och för den röda tråd som filmen annars delvis saknar.  
| 14 november 2023 16:25 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Vilka är vi egentligen? Coriolanus Snow (Tom Blyth) intar scenen 64 år innan någon ens visste vem Katniss Everdeen var. För er som inte är med så är det ju Panems kommande, skrupelfria president som spelas av en eminent Donald Sutherland. Tom Blyth fyller i skorna, han har att gå in i bra och han görs sällskap av ett gäng begåvade skådisar. 64 år före Katniss så är det ett sönderbombat Panem vi har att göra med. Ätten Snow har sedan drygt 10 år tidigare förlorat sin patriark och med det sin rikedom. Coriolanus Snow (Tom Blyth) kämpar för att vinna ett pris som täcker kostnaderna för sina fortsatta studier men till sin besvikelse så är det inte meritpoäng som vinner dig priset utan den som lyckas bäst som mentor i kommande års Hunger Games. Intresset har dalat och siffrorna sjunkit, det gör att spelmästaren Gaul (Viola Davis) kommer med idén om mentorer. Coriolanus får till synes nitlotten, den svaga, fagra flickan från distrikt 12 Lucy Gray Baird (Rachel Zegler). Hur ska de lita på varandra för att båda få som de vill? Francis Lawrence som återigen står för regin har verkligen hämtat inspiration från de tyska staterna under 50-talet. Det är en estetik som genomsyrar bildrutan, såväl som byggnaderna och feelingen. Det är gamla kol-lokomotiv, det är ålderstigna tv-apparater och det är en vanlig gladiatorarena (hade den inte blivit sönderbombad hade väl spelen varit över på en kvart) som spelen äger rum i. Den feelingen passar alldeles utmärkt och kontrasterna till de vackra ängarna i distrikt 12 som kan liknas vid Brösarps backar är något som fungerar väl i Lawrences val att dela upp filmen i tre kapitel. Det valet underlättar när vi också hoppar i tiden. Det här med att ge origins till våra skurkar är något som känns igen. Anakin Skywalker, Jokern, Maleficent och t.o.m. Cruella De Vil har fått en. Karaktärer görs alltmer gråa och alltmer komplexa och det är något som går i symbios med det verkliga livet. Suzanne Collins bok är ju den verkliga mallen och filmen följer den väldigt noga. De tre delarna med förberedelser, spel och efterdyningar fungerar utmärkt och gör att handlingen får fart. Collins värld är väldigt mörk och den blir allt mörkare. Det är ett mörker och en ondska som omfamnar allting och som inte ger dig de där lugnare partierna och det är något du ser här. Det är ganska utmattande att sitta igenom men samtidigt så vill du inte gå därifrån då du hålls fast av spänningen. Tom Blyth lär nog bli nästa Hollywood-darling med flertalet erbjudanden och varenda tonårstjej efter sig. Han gör en habil insats med inslag av sorg, godhet, ondska, ilska och neutralitet. Varenda liten detalj sitter utan att den gör mer eller mindre. En kapabel skådis som definitivt har kapacitet för mer, kommer att bli intressant att följa hans karriär. Rachel Zegler har redan visat att hon besitter kapacitet och även här är hon väldigt kapabel. Jennifer Lawrence må vara några dimensioner vassare som skådis men Zegler kompenserar med en karisma som en besserwisser som Katniss inte kan matcha, något Lawrence också haft svårt med. Zegler är född för scenen och levererar en väldigt gråaktig karaktär (vilket jag älskar) med övertygelse och passion i allt från sorg till smärta. Det med en röst som heter duga och sitt sockersöta utseende. Otroligt synd att folk bedömer hela hennes personlighet baserat på några sekunder ur intervjuer tagna ur sin kontext och en åsikt om en gammal Disneyrulle. Viola Davis är en av de vassaste med sin genomruttna tolkning av en sadistisk spelledare. Fenomenal som vanligt och tillsammans med Peter Dinklage som Dekan Highbottom så visar de hur meriterade de är. Dinklage är sådär slemmig och mystisk som han kan vara. Shoutout till Jason Schwartzman som definitivt levererar de roligaste replikerna och som får agera comic-relief som programledare för spelen. Tillsammans med ett antal mer anonyma biroller så är det en ganska träffsäker cast utan någon som förtjänar hängning eller arena. Det går fint för det mesta men filmen byggs också upp på ett sätt som gör att allt snack om liv blir lite kontraproduktivt när man i stort sett glömt bort alla barn som satte livet till i spelen. Vissa dödsscener pillar vid R Rating men när någon t.e.x. blir spetsad så sker det rätt harmlöst samtidigt som de mer brutala scenerna inte visas i bild. Det tillsammans med en halvt krystad sista halvtimme och en relation mellan två huvudkaraktärer som trasas ihop lite för snabbt så är det inte en full pott. Jag har också efterfrågat mer spel i de tidigare filmerna men här blir det istället lite för mycket där väldigt lite händer med tanke på att Lucy inte får så mycket att diskutera med eller göra när hon är själv i arenan. En tydligare röd tråd hade uppskattats men som jag förstått det så är boken 517 sidor. De första två delarna är riktigt bra men den sista tredjedelen går lite för snabbt, förmodligen för att filmen inte ska bli för lång men det är det största problemet jag har med filmen. Lawrence sa förvisso att han funderade på att klyva filmen i två delar a la Mockingjay, men det tror jag inte hade fungerat i denna film. På ont och gott hade nog minst en kvart till varit till filmens fördel. Samtidigt så är det en vackert filmad rulle om människans natur (en nihilist som jag har en och annan tanke om det) och det inlindat i ett fint score av James Newton Howard och drygt 2,5 timme bort från världen och in i en dramatiskt, spännande och bedårande story gör den ändå helt klart bäst i serien. 8/10
Läs mer