Annabelle (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Dockan Annabelle skrämde oss alla i förra årets skräckfilm "The Conjuring", och nu får vi veta hur allt började. Händelserna bygger även denna gång på arkivmaterial och den verkliga dockan finns på ett museum för ockulta ting i USA där en präst regelbundet välsignar henne. John hittar den perfekta gåvan till sin gravida fru Mia, en vacker och ovanlig vintage-docka i vit bröllopsklänning. Men dockan drabbas snart av en förbannelse och Mias förtjusning i Annabelle varar inte länge...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ANNABELLE

Det var längesen jag blev så rädd
Det är inte den mest originella historia om demonbesatta föremål som jag har sett och emellanåt känns helheten för polerad och tillrättalagd. Men samtidigt är filmen från början till slut fasansfullt underhållande och när väl Annabelle skräms så gör hon det minst sagt med besked.
Detta är alltså berättelsen om Annabelle, den onda storögda dockan med elakt leende som vi med skräckblandad förtjusning blev bekanta med i den suggestivt rysliga ”The Conjuring”. Liksom den är också ”Annabelle” en rätt traditionell rysare, som kanske inte hänför med sin dramaturgi så mycket som den ändå tar varje tillfälle i akt att skrämma upp åskådarna rejält.

Det är slutet av 1960-talet när vi får lära känna ett ungt par, Mia och John, som väntar sitt första barn. De bor i ett trevligt och tryggt villaområde någonstans i Kalifornien och går i kyrkan på söndagarna. En dag får Mia en present av sin man, det är en stor grotesk porslinsdocka som kompletterar hennes redan rätt anskrämliga samling av stirrande minifigurer. Hon blir givetvis glad och med tanke på hennes intresse får hon väl vara det. Även om en annan instinktivt känner – KASTA genast BORT eller BRÄNN helst upp det uppenbart illvilliga fanskapet NU!


Kort efter att den nya ”familjemedlemmen” flyttat in börjar så plötsligt en rad oförklarliga saker att ske i det tidigare lugna och rofyllda hemmet.

Manuset är relativt platt och ganska tunt på både karaktärer och smarta repliker. Också tempot är lite sävligt till en början. Men rädslan efter att ondskan i form av dockan flyttat in är lika lätt att relatera till som den är väl skildrad, vilket också ger ett välkommet driv till historien. Sedan är det ju faktiskt inte dialogerna som i slutändan är det bärande i en berättelse som denna, utan snarare är det vad som sker emellan de skrivna raderna som är av betydelse. Att det är förutsägbart på sina håll är heller egentligen inte ett stort problem, framförallt inte med tanke på hur filmen faktiskt flera gånger i de otäckare partierna lyckas vända på förväntningarna och till och med nästan överraska oss i publiken.




Det är överlag väldigt välspelat och man känner omedelbart med utsatta Mia (spelad av en övertygande och fantastiskt närvarande Annabelle (!) Wallis) som först är ensam, gravid och sängliggande och sedan ensam med sitt spädbarn, samtidigt som kusligheterna radar upp sig i hörnen i det hem som en gång var hennes trygghet. 

”Annabelle” är en visuellt mycket snygg film, i vilken dova pasteller à la sextiotal varvas med källarmörker och skrämmande skuggor på ett ytterst effektivt sätt. Kameraåkningarna är smidiga och tagningarna långa och ingående, liksom vinklarna intressanta och lagom annorlunda, fastän egentligen inte så ovanliga för genren.

Det mesta överhuvudtaget må vara gjort redan innan och slutet är tyvärr en aning stereotypt och därför lite problematiskt. Men faktum är att det var länge sedan jag blev så här rädd av en film. Visst, det är lätt att skrämmas med snabba klipp och högt ljud, framförallt kanske nerviga mig då jag dessutom är dokumenterat mörkrädd och lättskärrad. Men ändå… som jag hoppade till medan nackhåren reste sig. Jag satt och ryckte i min biofåtölj gång på gång som om jag fick upprepade elstötar genom kroppen. 


En bra skräckfilms huvudsakliga uppgift är att skrämma sin publik, vilket ”Annabelle” onekligen också lyckas göra, varför jag utan större tvekan förlåter eventuella övriga brister.

"Annabelle" har biopremiär 17 oktober.
Senaste kommentarer
Blixt
Som rent hantverk har jag inga större problem med Annabelle. Det mesta är välgjort och välspelad. Men berättelsen är dessvärre inte välskriven. Annabelle gick från att vara en häftig sidoberättelse i The Conjuring till en rätt tam docka med löjlig skapandehistoria. Tyvärr. Jag vill gilla den mer än vad jag faktiskt gör. Stark tvåa.
marleey
En långt ifrån nyskapande story, en hel del luckor och massor av klassiska och något uttjatade jump scares. Filmen börjar givetvis lugnt och sedan jobbar man sakta men säkert upp en hygglig atmosfär. 
Tvärtemot andra filmer i samma genre så lider inte Annabelle av problemet att det blir för rätt på emot slutet och på så vis tappar mycket av atmosfären. Istället för det lite för lugnt och slutet blir alldeles för smörigt. Det blir långa och sega transportsträckor innan något händer och dockan Annabelle som ser väldigt otäck ut spelar en förvånansvärt liten roll. Besatta dockor och barn är läskigt. Tyvärr slarvar man bort väldigt mycket utav det. Svag 2:a.
Fermen
Det var precis som jag hade trott, ren och skär dynga...
Visa fler (14)

Relaterade filmer