Sweeney Todd 2007

Drama Skräck Musikal
USA
111 MIN
Engelska
Sweeney Todd poster

Synopsis

Musikalisk skräckfilm som baseras på den kända musikalen med samma namn  från 1979 av Stephen Sondheim: Benjamin Barker är barberaren som 1831 utvisas från London på grund av ett brott han inte begått. 15 år senare återvänder han, som den hämndlystne Sweeney Todd.
Ditt betyg
3.2 av 1,390 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Biopremiär
15 februari 2008
DVD-premiär
23 juli 2008
Digitalpremiär
10 oktober 2012
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Alexander Dunerfors

1 januari 2008 | 00:00

Långt ifrån Burtons skarpaste verk

Sweeney Todd anländer tillbaka till ett London där hans fru togs ifrån honom femton år tidigare. Åldrad, sårad och likblek efter åratal i fängelse på falska grunder, har han bara hämnd på hjärnan. Den gamle barberaren har tappat all tro på mänsklighetens goda, och planerar att åter ta till sina rakblad, denna gång för att korta inte bara polisonger – utan även livet på alla som förtjänar det det minsta.

Tillsammans med hyresvärdinnan Mrs. Lovett, som enligt egen utsago står för de värsta pajerna i stan, börjar de att eliminera folk en efter en. Mrs. Lovett inser också hur man kan gå med vinst när priset på kött är högt och pajaffären står tom på kunder. Men hur långt kan man gå i sin strävan efter hämnd innan konsekvenserna hinner ikapp?

Mycket kan man säga om Tim Burton, men en sak är säker. Det ska mycket till för att rubba på hans speciella stil. 

Därför är det med sorg i hjärtat jag medger att en av mina favoritregissörers senaste verk är en simpel kompromiss, där en annan aktör tagit sig ohyfsat mycket plats. Jag talar om Stephen Sondheim, mannen som år 1979 skrev musikal om den legendariske demonbarberaren Sweeney Todd (verklighetsbaserad eller ej, kan vi bara spekulera i).

Precis som med filmatiseringen av ”Fantomen på Operan” där Andrew Loyd Webber hade en hel del att säga till om, var även Sondheim delaktig i skapandet av Burtons film. Sondheim hade bland annat vetorätt gällande huvudrollsinnehavarna och han stod även för nyskriven musik.

”Sweeney Todd” blir i Burtons händer en mörkare version än scenuppsättningarna. Mycket beror på att skådespelarna inte är klassiskt skolade sångare och därför tar sig an sångerna på ett mindre musikaliskt sätt. Johnny Depp och Helena Bonham Carter är båda mörka, skruvade karaktärer, som är så typiska för regissören. Sondheims cyniska texter och ordvitsar passar Burton och påminner lite om de texter som Danny Elfman skrev till ”The Nightmare Before Christmas”, även om han ibland saknas för att kunna förstärka svärtan och ge mer kraft åt historien.

Visuellt är Burton på topp, med snygg scenografi och effekter. Han målar upp 1850-talets London i samma gråa, mörka färgskala vi känner igen från ”Sleepy Hollow”, och Johnny Depp med sitt yviga korpsvarta hår och bittra uppsyn liknar Edward Scissorhands alkoholiserade farbror. Blodet som i kopiösa mängder sprutar från de stackare som hamnar i Sweeney Todds barberarstol är inte trovärdigt rött, utan istället som hämtat från en teaterpjäs, vilket på ett bra sätt förstärker filmens ursprung.

Och trots att endast klipparen och kostymören är kvar från hans tidigare produktioner, har regissören satt sitt tydliga avtryck i allt från miljöer till foto.

Tur det, för så mycket mer verkar han inte ha haft för sig. Burton håller hårt fast vid Sondheims musikal som om det gällde livet. Vilket gör att halva filmen i stort sett rullar på av eget maskineri. Låtarna, handlingen, musiken – allt finns ju där sedan snart 30 år tillbaka när den blodiga originalförlagan hade premiär. Varför Burton föredrar att behålla det mesta intakt kan nog bara han svara på.

Men synd är det, då det är tydligt att historien i filmform skulle må bra av ändringar. Musikalbiten, till exempel. Att sjunga fram repliker som lika gärna kan sägas (och låta betydligt mindre fåniga den vägen) känns överflödigt, musikalens sånger har dessutom sällsynt svårt för att fastna.

Och storyn skulle definitivt vinna på att inkludera lite svart humor. Något som ändå är så pass bisarrt i grund och botten, som en pajbagerska som gör succé med sin hemliga ingrediens människokött, bör inte ta sig självt på så stort allvar.

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Sweeney Todd
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu