Svarta änglar 1994

Drama Biografi Gangster
Nya Zeeland
99 MIN
Engelska
Svarta änglar poster

Synopsis

Baserad på den sanna historien om Juliet Hulme och Pauline Parker, två nära vänner på 1950-talet som delar kärleken till fantasivärldar och litteratur. Flickornas föräldrar är dock inte lika entusiastiska över att de träffas.
Ditt betyg
3.1 av 96 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Heavenly Creatures
Biopremiär
20 september 1996
DVD-premiär
16 september 2011
Språk
Engelska
Land
Nya Zeeland
Distributör
Triangelfilm
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Katarina Emgård

14 maj 2017 | 10:00

Obehagligt bra om farlig bästiskärlek

”Svarta änglar” är en brutal skildring av den uppslukande kärleken som kan växa fram bästisar emellan. Efter att ha badat i blod med splatterfilmerna ”Bad Taste” och ”Braindead” tar Peter Jackson sig an den sanna historien om Parker-Hulme-mordet som begicks 1954. På ett trovärdig sätt gestaltar han hur intensiv tonårskärlek kan slå över i förrädisk besatthet. Kate Winslet briljerar i sin debutroll.
Jag tillhör nog en av få som uppskattade Jacksons ”Flickan från ovan” och som finner storhet i ”Frighteners”. Med dessa tidiga filmer tycker jag han lyckats väl så bra som med de mastodont-produktioner han numera är känd för. ”Frighteners” är en perfekt mix av svart humor och ett ständigt växande obehag, och i ”Svarta änglar” är obehaget desamma men den följs åt av en färgglad lekfullhet.
 
I vanliga fall kan filmer baserade på verkliga händelser lätt bli lidande av de faktum att publiken vet hur berättelsen slutar, men detta kringgår Jackson snyggt genom att fokusera på den förälskelse som kan uppstå bästisar emellan. 
 
Pauline Parker och Juliet Hulme upplever denna kärlek för första gången. Juliet är en nyinflyttad överklassbrud medan Pauline kommer från en troende arbetarklass. De möts i drömmarna och i vetskapen om att de båda varit mycket sjuka som barn. Pauline förförs av Juliets arroganta attityd gentemot vuxna och hennes vilda fantasi. Tillsammans skapar de med ord och lerfigurer en egen värld. Relationen dem emellan blir alltmer intensiv tills det kommer till en punkt när föräldrarna känner sig manade att skilja dem åt. Ett beslut som kommer att få en dödlig utgång. 
 
Filmen börjar med ett mysigt inslag i sann 50-tals SVT-anda om byn Christchurch där flickorna bor. Klippet efter kastas vi rakt in i ett snårigt buskage där Pauline och Juliet kommer springandes gallskrikande. Båda blodiga från topp till tå. Det är en brutal början och en välkomponerad kontrast till det idylliska samhället vi just skådat. Den obehagliga scenen följs upp av ett långt klipp på en kristen skolkör och som publik vaggas man igen in i en falsk trygghet. Fotot är kallt, nästan blått, glåmigt som en tonårings glansiga panna. Den strikt katolska skolmiljön bryts av med Pauline och Juliets  blomstrande fantasivärld Borovnia. En värld de ägnar allt mer tid åt att skriva ner i hopp om att berättelserna en dag ska publiceras.
 
Tristessen hos flickorna påminner om pojkarnas i ”Döda poeters sällskap” men där de väljer att omfamna världen väljer flickorna istället att stänga den ute. Det är en ovanlig skildring av vänskap och en som jag, mord till trots, kan känna igen mig i. För en som haft en bästis där formen för umgänge kunde växla mellan tonårigt cool och barnsligt lekfull förefaller Jacksons skildring väldigt äkta. Liksom Pauline och Juliet klädde vi ut oss långt efter att vi slutat gå på barnkalas och såhär i efterhand inser jag att vi borde pysslat med lajv för att verka häftiga istället för knasiga.
 
Kate Winslet briljerar i sin debutroll som Juliet och hennes gestaltning för tankarna till ”The Reader” där hon också skildrar en obalanserad maktrelation. Melanie Lynskey tenderar ibland att överspela och nästan parodiera sin emo-karaktär men lyfts upp av Kate och tillsammans skapar de svart romantik. En scen jag finner särskilt briljant är svepningarna över en ”Sound of Music”-kulle men där vi istället för Marias väna stämma får höra Juliet gråta av förtvivlan. Om historien inte vore förankrad i en verklig händelse skulle jag vilja kalla den för fantasytragedi trots att inslagen där bästisarnas lerfigurer kommer till liv ses med skräckblandad förtjusning. De är hiskligt dåligt gjorda. Jag förstår också om dessa scener skrämmer bort tittare som väntat sig en mer traditionell psykologisk thriller. 
 
Filmfotot, liksom fantasyinslagen, kan ibland bli för svepande och flackande, men efter en stund finner jag mig uppskatta hur det fångar känslan av att hålla sin bästis i handen och snurra runt, runt, tills man faller omkull på marken i en skrattattack.
 
För alla i deckar-Sverige som blivit true-crime frälsta av dokumentärer som ”The Jinx” och ”Making a Murderer” är detta en udda fiktiv pärla som varmt rekommenderas. Särskilt om du uppskattar bisarra inslag. Den obehagliga berättelsen slutar dessutom inte med att eftertexterna börjar rulla. Det har visat sig att författaren Anne Perry i själva verket är Juliet Hulme. Hon fick därmed publicerat sina verk, precis som hon ville.
| 14 maj 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Svarta änglar
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu