Suffragette (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Fotsoldaterna från den tidiga feministrörelsen var kvinnor som var tvungna till att leva under jorden för att kunna utöva en livsfarlig katt och råtta lek med en allt mer brutal stat. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SUFFRAGETTE

Uteslutande men betydande
Carey Mulligan briljerar i årets kanske viktigaste film om Storbritanniens tidiga progressiva feministrörelse. ”Suffragette” är en våldsam historia baserad på verkliga händelser och är i allra största grad relevant fastän den på vissa punkter motsäger sig själv. Patriarkala strukturer ifrågasätts men inte vithetens hegemonin, ”en för alla, alla för en” verkar inte gälla riktigt hela vägen.
London, 1912. Maud Watts (Carey Mulligan) tillhör arbetarklassen och sliter för småslantar dag in och ut på ett tvätteri sedan sju års ålder samtidigt som hon tar hand om både man och barn. Flera av de anställda på arbetsplatsen har efter år av fridfulla protester börjat göra uppror mot de ojämna lönerna och bristen på politiskt inflytande som enbart drabbar halva befolkningen. Det är dags för förändring och kvinnorna tar till med hårdhandskarna för att få sina röster hörda och bli tagna på allvar. Maud blir presenterad för kvinnorättskämparna suffragetterna – ledda av Emmeline Pankburst som här gestaltas av Meryl Streep – av en kollega men håller sig på avstånd till en början. ”You want me to respect the law? Then make the law respectable”, svarar Violet (Anne-Marie Duff) när Maud ifrågasätter deras metoder. Snart har även Maud anslutit sig till gruppen men det är ett val som kommer att innebära många uppoffringar. 

Förutom den redan givna kritiken kring exkluderingen av icke-vita kvinnors representation – filmen visar bara vita kvinnors kamp när vita och svarta i själva verket stred sida vid sida – levererar manusförfattarinnan Abi Morgan (”Shame”, ”Järnladyn”) ett starkt manus fyllt av häftiga slagord. Maud slits mellan familjeliv och hennes egna övertygelse om vad som är rätt och fel och karaktären utvecklas under resans gång från lydig hustru till radikalfeminist som tillfångatas av den polisgrupp som ständigt jagar dem som katten efter råttan. 

Utöver Carey Mulligan finns det inte mycket att imponeras över, i övrigt är filmen rätt så dresserad och innehåller inga oväntade moment. Engagemanget som åskådare mattas av ganska fort och den glöd som måste ha funnits hos dessa kvinnor för att orka fortsätta kampen försvinner i översättningen till film. Jag saknar de där riktigt övertygande nålsticken.     

Att en film som ”Suffragette” kan få världsomspännande distribution tyder å andra sidan på att vi har kommit en bit på vägen i fråga om jämställdhet. Men fortfarande har vi långt att gå. Samma kritik som förr fördes kring suffragetternas aktioner får idag Femen, som även de tror på gärning framför teori, utstå. De allt mer inkluderande historieskrivningarna har på senare tid trendat rejält och är förhoppningsvis här för att stanna. Det är bara att hålla tummarna för att dessa i framtiden också lämnar utrymme åt människor med alla olika hudfärger och slutar begå sådana grova faktafel som skaparna av ”Suffragette” och aktuella ”Stonewall” gjort.

Precis innan eftertexterna börjat rulla påminns vi om att dessa för oss självklara rättigheter, inte är givna på alla platser i världen. Låt det sjunka in för en sekund.
Senaste kommentarer
Jonor
Skämtar du? Det fanns väldigt få svarta i Storbritannien för 100 år sedan och särskilt i suffragettrörelsen.
jackonelli
Vad superintressant att svarta och vita kvinnor redan 1912 stred sida vid sida i Storbritannien. Har du några texter eller artiklar om det? Jag gjorde några blygsamma googlingar men hittade inget.

Veckans populära filmer

Visa fler