Spy Kids 3-D 2004

De få gånger illusionen faktiskt fungerar – det vill säga saker och ting verkligen ser ut att lämna filmduken och sväva mitt framför oss – är det rätt coolt. Men det är nog också det enda positiva med ”Spy Kids 3-D”.

För mitt i allt experimenterande med den tredje dimensionen verkar handlingen helt glömts bort. Juni Cortez, för detta barnspion och nu privatdeckare (brukar inte 8-åringar typ gå i skolan om dagarna?), tvingas leta efter sin syster som hålla fånge i ett dataspel av den galne Leksaksmakaren. Det är bråttom, för snart släpps spelet till allmänheten och varenda unge som spelar det kommer att bli fast i den virtuella världen. Så vi sugs bokstavligen in i ”Game Over”, som det jättelika spelet heter, och får följa med när Juni tar sig förbi de olika banorna där det mest gäller att slåss mot jätterobotar och åka racerdon. Hurra.

Jag var för ung för att se ”Freddy’s Dead” på bio så 3D är nånting jag endast kommit i kontakt med på Liseberg vid några tillfällen. Men det som är kul i några minuter fungerar dåligt att bygga upp en hel långfilm på. Inte minst för att man lär få jävligt ont i ögonen efter ett tag… För att inte tala om dataanimeringarna som utgör 90 procent av filmen. De ser ut som de där billiga tv-spelen i ”Lattjo Lajban”, ni vet där ungarna ringer in och spelar med telefonens knappar…

Ok, det finns en till positiv detalj med den här skräpfilmen, och det är alla roliga cameoroller som Robert Rodriguez skrapat ihop. Filmen inleds med Alan Cumming som förklarar hur man använder 3D-glasögonen, och innan den är slut hinner vi bland andra se George Clooney, Bill Paxton, Steve Buscemi, Charlton Heston och Elijah Wood i skojiga småroller.

Summering? Mycket effekter, lite innehåll. Style over substance är visserligen inget ovanligt i Hollywood men i vanlig 2D hade den här filmens urusla datagrafik inte haft en chans... Vi får hoppas att det är "game over" för denna filmserie nu.