Själen 2020

Pixar fortsätter att överraska, imponera och testa nya vägar. Animeringsjätten har nu i 25 års tid roat sin publik med levande leksaker, talande bilar, vilsna fiskar och gourmetråttor. Att deras nya animerade film handlar om en medelålderskrisande musiklärare låter kanske otippat - men är åtminstone ett tecken på en studio som inte vill upprepa sig.

Det slår en tidigt att ”Själen” är Pixars mognaste film hittills. Berättelsen riktar sig mer än nånsin till de som växt upp med filmerna, och nu är redo att se dem med egna barn.

Huvudpersonen Joe Gardner må vara en afroamerikansk New York-bo med jazz i blodet, men jag inbillar mig att alla vi (vuxna) kan känna igen oss i vad han går igenom och grubblar på under filmens gång. Vem har inte någon gång undrat ”vad gör jag med mitt liv?” och ”var det här så det skulle bli?”

Men vänta nu. Musikläraren, upprymd av en plötslig karriärmöjlighet, faller ner i en gatubrunn och... dör? Iallafall hamnar han i något slags limbo, där själar obekymrat svävar fritt och har sig. Yes, där känner man igen det lekfulla Pixar. Speciellt ”Insidan ut” gör sig påmind i den abstrakta världen kallad The Great Before. Än en gång får regissören Pete Docter leka loss med oväntade animeringsstilar, där fluffiga och söta bebissjälar möter ”Linus på linjen”, och gränsen mellan 2D och 3D suddas ut.

Joe har alltså skilts från sin kropp och hamnat i en spirituell dimension, där nya själar tilldelas sina personligheter och intressen innan de föds som människor. Han blir misstagen för en mentor och paras ihop med retstickan 22, en rebellisk ung själ som inte har bråttom att komma till Jorden.

Hans uppgift blir att hjälpa 22 att hitta sin ”gnista”, det där specialintresset som skänker en livslust och glädje. Själv har Joe en mycket viktig spelning att hinna till, så det här med att dö kom mycket olägligt... men han sväljer frustrationen och tar på sig att guida den lilla. Det omaka paret har ett stort och skruvat äventyr framför sig, fyllt med svängig jazzmusik och nya insikter om livet, döden och allt däremellan.

Flummigt? Absolut. Men Pixar litar på barnens fantasi och förmåga att förstå djupare teman. "Själen" fungerar bra på flera nivåer, så att de allra yngsta kan roas av ett färgstarkt äventyr med gullighetsfaktor, och den äldre publiken kan hitta en mer personlig koppling till berättelsen.

Här finns en fin, inspirerande och vuxen feelgood-historia om att leva i nuet och upptäcka sin passion. Här finns också en fantasirik barnfilm med tokigheter, humor och en kreativ stil. Det är dock ibland som att två helt olika filmer som trängs i ”Själen” och inte helt vill passa ihop med varann. Och efter en lovande inledning börjar filmen att dribbla bort sig. Handlingen skiftar tillbaka till jorden och fastnar i en ombytta-roller-scenario som kan vara småkul för barnen, men blir snabbt uttjatat.

Inget ont om en komplex story, men ”Själen” går vilse i en onödigt snårig skog av högt ställda ambitioner. Det är så mycket som konstant ska hända och förklaras att man aldrig hinner bara få slappna av och bli underhållen. Och trots att filmen är snygg, härlig, varm och klok - allt det där vi förväntar oss från Pixar - så blir jag aldrig sådär berörd in i själen.

"Själen" lämnar en med många tankar kring livets mening och vad som faktiskt betyder något när vardagen går på repeat. 

Men också en axelryckning. Sån är den spontana känslan när eftertexterna börjar rulla.