Song to Song 2017

Ambitiöst så det förslår och med en omisskännelig och säreget suggestiv kraft i bildberättandet. Vi är många som hoppas på att den nu 73-årige Malick ska hitta tillbaka till den form som möjliggjorde ”Den tunna röda linjen” (1998) eller åtminstone ”The Tree of Life” (2011), verk som i sina bästa stunder lyckades förena poetiskt och filosofiskt filmberättande på en nivå som ytterst få regissörer kommer i närheten av

 

I närheten av de filmerna kommer dessvärre inte heller ”Song to Song” som bäst kan liknas vid Malicks förra vattendelare (så gott som alla hans filmer polariserar både kritiker och publik) ”Knight of Cups”, fast utan manus - Ryan Gosling har i intervjuer intygat att man faktiskt arbetade utan manuskript. Eller som en introvert version av ”Closer” (2004) i avsaknad av personregi.

Ramberättelsen, och det är att definiera termen generöst, behandlar ett triangeldrama där den vilsna och melankoliska Faye (Rooney Mara) rör sig i en pendelrörelse mellan den hygglige, aspirerande musikern BV och den smått vansinnige och snuskigt framgångsrika musikproducenten Cook (Michael Fassbender).

 

Det gnabbas lite om skivkontrakt hit och dit och alla ligger med alla - men viktigare än eventuella förvecklingar och turer i själva storyn är, anser Malick, att filma en manlig och en kvinnlig karaktär när de avvaktande och lite tafatt förhåller sig till varandra på några meters avstånd.

 

Kanske tar de lite i varandra eller ligger och åmar sig på något fast underlag, kanske gör de danssteg eller cirkulerar den andre, hela tiden plirar de under lugg och försöker avläsa kroppsspråk och sinnesstämning i ett sorts blyghetens maktspel som får åskådaren att känna sig som testpublik vid ett repetitionsarbete.

Detta ständigt återkommande motiv utgör lejonparten av filmen och blir redan efter någon halvtimme provocerande tröttsamt. Då återstår ändå drygt en och en halv timme av pubertala och självömkande inre monologer som sällan engagerar eftersom Malicks rollfigurer, med undantag för Fassbenders gränslöse livsnjutare (av vilken vi får höra minst) inte engagerar annat än på ytan.

 

Natalie Portman och Cate Blanchett passerar kameran mest som levande dekor, och då har skådespelarna i fråga ändå klarat sig bättre än bland andra Christian Bale och Benicio del Toro, vars insatser i filmen helt har klippts bort. Rockstorheter som Patti Smith och Iggy Pop flaxar också förbi. Mest för att de råkade gästa samma rockfestival i Austin som Malick filmade vid för tillfället, förstår man senare, inte för att de är nödvändiga för filmen på något sätt.

Malick vill förmedla vikten av ögonblickets definierande kraft, och hans sätt att gestalta tidens effekt på kärlek och minne rör sig obundet av klassisk dramaturgi och andra filmkonventioner. Ingenting med den löst hållna premissen garanterar en flopp, och själv är jag definitivt av uppfattningen att en film mycket väl kan offra story och berättarstruktur till förmån för stämning och atmosfär. Men ”Song to Song” ligger i tilltalet för nära parodin för att det sedvanligt bedårande fotot och de enstaka starka scenerna ska kunna väga upp.

Kanske skulle filmen komma mer till sin rätt om den visades i den åttatimmarsversion (!) som Malick fann sig sitta med efter den första omgången redigeringsarbete. Kanske skulle de ständiga bilderna på Rooney Maras näpna plirande och det malande reciterandet av tonårspoesi inte bli fullt så irriterande då. Fast det är lätt att vara tveksam.