Snuten i Hollywood: Axel F 2024

Axel Foley (Eddie Murphy) må vara 40 år äldre, men han är en lika aktiv snut fortfarande. Och han kör en nedgången blå Chevy Nova fortfarande.

 

I sann Foley-anda jagar han också envist en skurk, fast han blivit uttryckligen tillsagd från högre befäl att släppa fallet. Saken urartar snart med en biljakt i snöplog och ett otal nermejade bilar, vilket leder till att Axels före detta kollega och numera chef, Jeffrey (Paul Reiser), tar på sig skulden för Axels oreglerade beteende. Jeffrey väljer därför att gå i pension, för att Axel ska slippa få sparken.

 

Att Foley inte längre bara kan komma undan med att köra sönder halva staden är svårt för honom att ta in - förut fick han arga tillsägelser men inte mycket mer hände. Nu förlorar en god vän sitt jobb på grund av hans beteende.

 

Under tiden blir Axel kontaktad av sin gamla vän, LA-polisen Billy Rosewood, med ett kryptiskt meddelande. Axels dotter Jane (Taylour Paige) driver en framgångsrik advokatfirma i änglarnas stad, och efter att just ha tagit sig an ett fall med en misstänkt polismördare har hon hotats till livet av maskerade män. Jane och Axel har inte pratat med varandra på många år, men vare sig hon vill det eller ej kommer hennes pappa nu till undsättning.

 

Slitningarna mellan far och dotter ställs på sin spets när Rosewood plötsligt försvinner. För att kunna hjälpa Billy har Jane inget annat val än att samarbeta med sin pappa, och då är det tur att snabbtänkthet ligger i släkten.

 

När vi återvänder till brottsbekämpningen i LA är det med en stabil story. Även om det tidigt blir uppenbart vem som är skurken är det inte lika tydligt exakt hur allt hänger ihop. Precis som det ska vara i en film om Axel Foley. Eddie Murphy är sig lik i sin mest kända roll, och detsamma gäller för Judge Reinhold och John Ashton, vilka återvänder som Beverly Hills-poliserna Billy Rosewood och John Taggart.

 

Det är dock märkbart att mycket tid förflutit sedan vi såg dem alla sist, och att dialogen och skämten därför inte är på riktigt samma nivå som de en gång var. Det hade dock varit direkt löjligt med ett gäng 60-taggare som beter sig som 25-åringar, så justeringen är högst rimlig.

 

Ett måste för att den här fortsättningen skulle fungera är att vi får återse Foleys gamla vänner från originalfilmerna. Det är dock även ett måste att saker och ting behöver förändras när så lång tid förflutit sedan sist. Därför möter vi den unga, kapabla snuten Bobby Abbott (Joseph Gordon-Levitt), som tillsammans med Jane får stå för den nödvändiga föryngringen av rollistan.

 

När Bobby och Axel jobbar tillsammans känns det som en helgjuten kombination, vilket tyvärr inte fullt ut är fallet när det gäller interaktionerna mellan far och dotter. Vissa replikskiften där är aningen stolpiga, och även om kemin mellan Jane och Axel fungerar så saknas lite extra tryck i den som hade gett berättelsen det extra lager den nu saknar.

 

Det är inte bara i rollistan som det kombineras gammalt med nytt. De välkända synthslingorna från Harold Faltermeyer är givetvis också tillbaka, nu försiktigt uppdaterade för att passa in med nyare tongångar. Soundtracket bjuder på en del nytt, men är också en skamlös återanvändning av originalmusiken. Något som är helt rimligt med tanke på att man som tittare förväntar sig att få höra det man redan känner till och älskar. Dock skaver övergångarna mellan då och nu stundtals lite, där en modernare ljudbild inte riktigt lirar med 80-talssoundet.

 

Det som gör den ursprungliga trilogin så älskad och minnesvärd är kombinationen av en riktigt bra story som nystas upp, ledtråd för ledtråd, med massor av rappa repliker. Vi har storyn, men replikerna då? Jodå, de finns där, och de är bra. Inte lika bra som förr, men det är också omöjligt att återvända till 80-talets filmvärld (hur gärna somliga av oss ändå vill) och mycket av den typen av humor som funkade då.

 

Det viktiga är att det faktiskt är roligt, rappt, och att Axel Foley är som man minns honom. Bara lite äldre och med fler förpliktelser och insikter än förr. Precis som det borde vara när 40 år har gått sedan man sist träffade någon.