Snow Cake (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En emotionellt gripande berättelse om kärlek, vänskap och det kontroversiella förhållandet mellan en man på flykt från sitt förflutna, en autistisk mor som nyligen förlorat sin dotter och en passionerad kvinna som är rädd för äkta engagemang.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SNOW CAKE

Väcker en stillsam nyfikenhet

Den sorgtyngde, ensamme Alex möter den överentusiastiska, påträngande tonåringen Vivienne och praktiskt taget tvingar sig på henne för att få skjuts hem. Men en olycka inträffar och Vivienne avlider.  Då väljer Alex att kontakta modern till den förolyckade flickan för att förklara sin sorg. Varken han själv eller publiken vet vad som driver honom att utsätta sig för den situationen eller varför han så gärna vill tala med den autistiska mamman Linda. Han är så outsägligt krossad och själsligt förstörd av att en flicka han bara känt i några timmar avlidit. Sorgen går djupt och när Linda inte kan känna någonting över beskedet väljer han att ta över och bära Lindas sorg åt henne.

Det är en avskalad, trovärdig och annorlunda historia som vecklar ut sig i extremt långsamt tempo. Det är en fin personkemi mellan alla rollerna, ”Snowcake” är trovärdig utan den minsta antydan av överspel med vilsamma bilder och en naturlig dialog. När olyckan inträffar känner man sig själv träffad, kraschen är så hård och det smäller till i bröstkorgen. Från ett vardagligt lyckorus övergår filmen i en genuin och uppriktig sorg.

”Snowcake” är en märklig film fyllda av fantastiska skådespelarprestationer alltifrån den unga Emily Hampshire som försvinner tidigt ur filmen. Alan Rickman är genialiskt återhållsam som Alex och Carrie-Anne Moss lika suveränt framfusigt flirtig som grannen Maggie när de inleder sitt märkliga förhållande.

Sigourney Weaver har en riktigt svår roll i att spela den autistiska mamman Linda som kan ta till sig kunskapen att dottern dött utan att förstå innebörden eller reagera med några som helst känslor på beskedet. Med autism på film kan det lätt gränsa till lyteskomik som i den mindre lyckade filmen ”I am Sam”. Men Sigourney Weaver lyckas förvånansvärt bra hålla lyteskomiken borta vilket hon förtjänar ett bragdguld för. Hon är pinsam, jobbig, hysteriskt rakt på sak och oförstående som ett barn. När hon kommer in i bilden blir filmen svårare att identifiera sig mer, men samtidigt blir den mer intressant eftersom man inte vet var den ska ta vägen. Hennes autism gör att hon inte kan relatera till mänskliga känslor och kan omöjligt förstå varför Alex känner skuld för att hennes dotter förolyckades i hans bil – men samtidigt får hon hysteriskt anfall och blir förstörd om någon går in i hennes kök och börjar nästan gråta över att hunden har kräkts på mattan. Hon och dottern Vivienne delade en förståelse för varandra med sin nästan oförskämda rättframhet och Linda uttrycker en saknad fast med andra ord och känslor än en vanlig människa skulle göra.

Det råder en skönt lugn atmosfär i hela filmen och en stillsam nyfikenhet över vad som kommer att ske. Dessutom finns en slags närhet i filmens miljöer i den lilla staden där alla känner alla. Det ”Snowcake” faller på att tempot är alltför långsamt och att lite för mycket är outtalat. Om du tycker om filmer som ”Broken Flowers” utan att den överhängande stillheten går dig på nerverna har du definitivt något att hämta i ”Snowcake”.

Med statisk filmning av enkla scener känns den ofta helt självklar, som att historien inte hade kunna berättas bättre på något annat sätt. ”Snowcake” handlar om att göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare, om att bryta ihop, om att hitta saker som gör livet värt att leva en stund till och om att försöka förstå sina egna känslor. Utan att för den skull kännas speciellt svår eller vemodig.

Rent konkret är det ytterst lite som faktiskt händer i ”Snowcake” – all handling ligger på insidan av människorna, i deras möten och relationer. Och för Lindas del handlar det om hennes upplevelser inombords som ingen kan förstå. Även om man förstår en liten aning om hur det känns att äta snö, det känns tydligen bättre än en orgasm…

Boel Bermann Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
10009-0
Ett skönt långsamt tempo med några bra skådespelare=3

Veckans populära filmer

Visa fler