Seven 1995

Just nu håller David Fincher på att gör en amerikansk version av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Den beräknas bli en oerhört tät och snygg thriller med tydliga Finchers-tendenser där han som vanligt inte väjer för starka inslag eller att visa sådant som andra regissörer inte vågar. Det är bara ett problem. I thrillergenren kommer han att tävla mot sig själv och tyvärr kommer att han att få spö. För det går nämligen inte att göra en bättre thriller än hans "Seven" från 1995.

Jo det är faktiskt sant. Det finns nog ingen thriller som nått samma höjder som just denna nattsvarta skildring. Visst finns det utmanare som kanske är bättre på vissa områden. "När lammen tystnar" får man ändå säga banade vägen för denna typ av nervpirrande psykologiska thrillers medan "Scream" tog stafettpinnen in i den moderna slasher-genren. Men ingen film har vågat eller gjort ett sådant stort avtryck som Finchers. Punkt.

Handlingen är genialt brutal och enkel. Här jobbar en seriemördare enligt modellen att mörda folk baserat på de sju dödssynderna, med den största och mest fasanfulla överraskningen sparad som en fruktansvärd present på slutet. För er som inte hunnit se filmen ska jag inte avslöja hur detta skildras, men låt oss säga att det är en halsbrytande twist som gör att filmen faktiskt blir ännu värre än den tidigare varit.

De som får ut och jaga denna skumma typ är poliserna William R. Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt). Mills har dessutom en ung fru (en ung Gwyneth Paltrow som var ihop med Pitt när filmen spelades in) som får en nära relation med Somerset under en middag.

Men det här är knappast någon film som vilar länge på de mänskliga relationerna, även om de är förvånansvärt bra tecknade. I stället är det snarare mänskliga kroppsdelar i diverse förvridna konstellationer som står i centrum. Mördaren, som fått det anonyma namnet John Doe av de som letar efter honom, arbetar nämligen efter att vidrigast är bäst. Så här flera år innan "Saw" och "Hostel"-filmerna är det faktiskt smått chockerande att tänka att Fincher fick igenom att visa och, till viss del, skildra de groteska äckligheterna som serveras i "Seven". För att inte förstöra "nöjet" för er som inte sett den ska jag inte avslöja i vilket skick offren hittas, men om ni själva tänker efter hur man mördar någon efter epiteten "frosseri", "lust" och "lättja" så kanske ni åtminstone kan ana hur hemska resultaten är.

Fincher målar upp ett nattsvart samhälle som Freemans Somerset mycket riktigt poängterar inte är ett ställe att låta ett barn leva i. Just Freeman är som vanligt säker och trygg i rollen som erfaren och klok polis. Pitt är utmärkt som den hetsigare, yngre kollegan och fick faktiskt ett äkta ärr efter att ha försökt sig på att göra ett stunt under inspelningen. Paltrow ingjuter också mycket värme i filmen genom sin otacksamma roll som orolig fru och att säga att Kevin Spacey har en roll kan vara att avslöja för mycket, men lugn. Det finns ändå stora överraskningar när det mästerliga slutet närmare sig.

Och just slutet kan vara något av det giftigaste Fincher orkestrerat på film, betydligt mer emotionellt och skrämmande än till exempel "Fight Club" som också hade en grym punchline (pun intended). Tydligen ville filmbolaget egentligen ha en annan utgång vilket Fincher själv antagligen fått finna sig i, men både Freeman och Pitt slöt upp bakom sin chef och vägrade att göra reklam för filmen om inte den nuvarande upplösningen användes.

Så här i efterhand är det svårt att prata om "Seven" utan att avslöja för mycket, det är nämligen en film där det bästa är att man vet så lite som möjligt. Visst är det uppenbart att det handlar om en mördare som tar livet av folk med de sju dödssynderna som bakgrund, men tro inte att ni ens skrapat på ytan bara genom att veta det. Dessutom finns det så mycket mer ur en filmisk aspekt. Finchers kameraåkningar, sättet han helt vänder på eftertexterna och hur han skapar stämningar genom geniala tablåer, snyggt iscensatt ljus och en färgkarta som ändrar ton beroende på scen.

På ett sätt påminner John Doe lite grann om vår nutida superäckelskurk Jigsaw i "Saw"-filmerna både när det gäller "kreativitet" och ur vissa moraliska aspekter, men skillnaden är att Fincher gjort ett mästerverk av sitt material medan "Saw"-filmerna mest blivit perverterade freakshows i sju delar. Nu kommer ju de goda tingen även i antalet sju i "Seven", men på ett så raffinerat sätt att det är oöverträffat. Och antagligen aldrig kommer att bli det heller. Sorry Fincher!