Rush (2013)

Det finns en risk att man dör varje gång man sätter sig bakom ratten på en omkring ett ton tungt fordon, det är vi alla självklart medvetna om. Men oddsen är desto högre för de professionella racerförarna som dagligen lägger i högsta växeln och är redo att offra sina liv. För vad? Några vändor runt en asfalterad bana i en bil sponsrad av Ferrari? I stil med filmens tagline görs ett försök i att försiktigt bena ur vad som driver en till att utmana sin mortalitet.

Världsmästerskapet 1976. Britten James Hunt (Chris Hemsworth) och österrikaren Niki Lauda (Daniel Brühl) tävlar mot varandra i en uppgörelse som är jämn in i det sista. Rivalerna var formel 1- världens Bobby Fischer och Boris Spasskij; två big shots som under segertåg och pokalregn fällde krokben för varandra. Lauda var en osympatisk men pragmatisk plåga med en fallenhet för motorns mekanik, vars självgodhet kan liknas med Zlatan Ibrahimovics i pressammanhang då han mer än gärna spottade ut kaxiga kommentarer. Den andre var en impulsiv casanova som levde efter motton som Carpe Diem.

Trots ösregn under Grand Prix ställs racet inte in. Laudas våta dröm om att vinna loppet blir en våt mardröm när han råkar ut för en krasch och får ansiktet deformerat av brännskadorna. Det som inledningsvis ser ut att vara en lång pingismatch i vem som har störst stake tar härmed stopp. Howards spelfilm kantas inte av en hejarklacksdramaturgi där man sitter och håller tummarna för ena parten - det handlar inte om att välja sida. Inte enbart för att tävling de facto redan avgjorts i verkliga livet utan för att en samvetskris till Hans Zimmers melankoliska kompositioner träder in.

Utseendemässigt ser huvudrollsinnehavarna ut som kloner av originalen; de talar och rör sig också helt i enlighet med personerna de ska efterlikna. Både Hemsworth och Brühl har fullkomligt förlorat sig själva och är trovärdiga in i minsta detalj. Särskilt glädjande är det att se att en europeisk skådespelare som Daniel Brühl äntligen får visa upp sin begåvning i ett större forum än de mindre roller han tidigare erbjudits i "The Bourne Ultimatum" och "Två dagar i Paris".

"Rush" är en film om män, av män och i huvudsak för män. Men om man kan gå med på dessa villkor och blundar (eventuellt kisar lite) för att fördelning av talstreck mellan könen är orättvis och kvinnorna endast är bihang - vilket de överlag får stå ut med inom sportdrame-genren - så är filmen med facit i handen en välgjord och snygg oslipad diamant av högt underhållningsvärde.