Roma 2018

Det är en lyx för oss filmälskare att få kliva in i en riktig visionärs värld. Vare sig det handlar om mörka dystopier, dramatiska rymdresor, magiska slott, eller som här: 1970-talets Mexiko.

"Roma" låter på förhand kanske inte lika spektakulär som några av Alfonso Cuaróns tidigare verk, men är om möjligt en ännu mer speciell upplevelse. Regissören har kallat denna för hans mest personliga berättelse hittills, och jag vill påstå att det är det vackraste han någonsin har fångat på film.

Filmen tar oss tillbaka i tiden, till vad som får spegla regissörens egna uppväxt. I en finare lägenhet i  stadsdelen Roma i Mexico City lever en medelklassfamilj med fyra barn, och hushållerskan Cleo som får vardagen att hålla ihop. Barnen älskar Cleo, men hon vet också att hennes uppgift är att inte synas och höras. Hon lämnar av i skolan, diskar, tvättar och plockar upp hundbajs utan att klaga eller kräva något. I periferin ser vi familjefadern som allt oftare försvinner iväg på långa jobbresor, och en stressad hustru som försöker hålla en god min fast hon är på gränsen till nervsammanbrott.

Handlingen följer ett turbulent år i familjens liv. Allt skildras ur Cleos perspektiv, och även hon har en historia att berätta. En som börjar med en ny pojkvän och slutar nio månader senare i en förlossningssäng.

Cuarón tillägnar filmen till kvinnorna som formade hans liv. Den är ett kärleksbrev och ett tack till alla starka kvinnor, mammor, fruar, läkare och barnflickor, som får ta skit och tas för givna, men som aldrig ger upp.

Det är lätt att föreställa sig hur filmskaparen själv varit ett av de bråkiga och livliga barnen som härjar i huset. "Roma" bygger på starka barndomsminnen, så noga återgivna att till och med vissa av möblerna är samma som han växte upp bland. I en scen (en härlig bonus för alla cineaster) går familjen på bio för att se Gregory Peck sväva i rymden i "Marooned". Ni kanske kan gissa vilken Cuarón-rulle som den inspirerade?

 

Han snuddar också vid klasskillnader och det oroliga politiska läget i landet, men utan att vara övertydlig. Istället får vi vara som en fluga på väggen hos Cleo och familjen, följa deras liv lite på avstånd, och nästan forma vår egen upplevelse genom vad vi väljer att se och lyssna på.

De svartvita bilderna tar andan ur mig. Kameran panorerar genom huset och rummen i långa, till synes enkla men noga koreograferade, tagningar. Cuarón visar sig vara en absolut mästare när det kommer till att fånga vardagen med så mycket liv och detaljer. Förtexterna är en fem minuter lång sekvens där kameran stirrar ner i marken, som sköljs över av såpvatten och speglar ett flygplan som passerar högt där ovanför. Jag inser redan då: jag skulle kunna se på när färg torkar, om Cuarōn stod för regin.

Det är en smal film och en liten personlig berättelse, gjord med gigantiska ambitioner och en stor passion för filmmediets kraft att beröra. "Roma" är dock inte tung eller svår på något sätt, utan en enkel och mycket vacker berättelse som är lätt att ta till sig.

"Roma" är inte den mest fartfyllda filmen, och de mer dramatiska scenerna låter vänta på sig. Men när det gäller att transporteras till en annan tid och plats, och kika in i andras liv för en liten stund, är det här en fantastisk tidsmaskin.

Att "Roma" har Netflix som distributör kommer med både sina fördelar och nackdelar. Ett svartvitt, spansktalande drama mår säkert bra av komma ut brett och snabbt över hela världen. Men samtidigt är det synd att många missar chansen till att se den på bio. Något kommer garanterat att gå förlorat om du väljer att streama "Roma" på paddan innan sovdags. Unna dig en stor tv-skärm och två timmar utan andra störningsmoment, och bara njut av bilderna.